I en känd psalm presenterade Johan Olof Wallin en spännande idé:

Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!

Grundtanken – att helhetens princip genomsyrar var och en av dess delar längst ned till minsta sandkorn – kunde vara en flummig buddistisk grundsats av typ ”allt är i allt”. Men jag tror att det är en relevant dogm för samhällsförståelsen. Om man inser varför skolan inte fungerar så begriper man också varför tågen inte går i tid.

Låt mig ge ett exempel så att du förstår vad jag menar. Den första oktober publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel av åtta svenska lärare. Lärarna ingår i ”Lärarstiftelsens expertråd” vilket verkar vara något officiellt och statsfinansierat och därför representativt för det etablerade tänkandet inom skolvärlden. Artikelns rubrik är ”Läsningen måste bli central i skolan” och ingressen lyder som följer:

Trots forskning som tydligt visar på vikten av en stark läskompetens för framgång i skolans samtliga ämnen saknas det i dag en genomtänkt plan för läsundervisning genom skolsystemet.

Författarna ägnar artikeln åt att ytterligare understryka hur viktigt det är med läsning, till exempel ”känsla för ljud, rytm, intonation, ordkunskap och bekantskap med berättelser… systematisk lästräning med bokstäver, ljudning, stavning och övning i läsflyt… förmåga att ställa frågor till texten för att kontrollera sin egen förståelse och tänka framåt… och fundera över textens poäng”.

För mig är detta övertygande. Det är uppenbart att dessa åtta lärare, varav minst sex är praktiserande, vet vad de talar om. Men, säger de, ”det saknas idag en genomtänkt plan för läsundervisning inom skolsystemet”, vilket inte bara är ”ett pedagogiskt misstag, utan också ett allvarligt hot mot både individens och samhällets utveckling”.

Min egen läsförståelse, som till stor del handlar just om att ställa frågor till texten och fundera över dess poäng, stannar här upp och höjer en röd varningsflagga. Om nu ni, praktiserande lärare, som varje dag håller lektioner som åtminstone delvis omfattar läsande och till fullo har begripit den vetenskapliga läskoden – och kort sagt begriper vad ni skulle behöva göra – varför gör ni det då inte? Och varför gör inte alla andra lärare, som otvivelaktigt har begripit det ni förstått, också det? Varför skriver ni debattartiklar i stället för att gå ut i klassrummen och öva ljudning, stavning och läsflyt? Varför begär ni en ny läroplan när ni redan vet hur det ska gå till och kan tillämpa det direkt?

Kan det förresten finnas några lärare i svenska skolor som inte kommit underfund med ljudandets och läsförståelsens betydelse? Om det faktiskt existerar några sådana är jobbet väl inte svårare än att rektor kan samla ihop dem och själv ge dem en kurs.

Vad vi ser här är ett enkelt problem som det svenska skolsystemet väljer att inte lösa. Det kan låta som ett mysterium men förklaringen är enkel. Oviljan att genomföra den självklara lösningen beror på att skolsystemet inte tycker om att problem löses på den nivå där de uppträder, alltså, i detta fall, i den enskilda skolsalen i den enskilda skolan. I stället inbillar sig skolvärlden att det krävs en ny läroplan för att ungarna ska lära sig att läsa.

Varför dominerar detta bakvända tänkande i Sverige? Jo, för att befattningshavare däruppe, i sista hand politikerväldets institutioner såsom riksdagen, Skolverket och Socialstyrelsen, inte räknar med att vanliga människor, till exempel lågstadielärare och invandrare, har något vett och därför måste styras från centrala instanser. Det slutar med att de som ska göra något viktigt, till exempel lärare som ska lära våra barn att läsa och invandrare som ska greja sig ett arbete och försörja sig, byter taktik och börjar odla sin inkompetens och kräva mer resurser. I stället borde lärarna tvingas att gå ut i klassrummen och ljuda och stava med barnen och invandrarna fråntas bidragen så att de får incitament att hitta ett jobb.

Det här svenska syndromet – att frivilligt men av till synes obegripliga skäl avstå från att lösa sina problem och därmed förvärra sina svårigheter – bör uppmärksammas av alla som bryr sig om vårt land. Det bästa iscensättande av dramat som jag sett är en film av Luis Buñuel från 1962 med titeln Mordängeln. Synopsis beskrivs så här:

I slutet av en middag i en förnäm herrgård kan en grupp borgare av oförklarliga skäl inte lämna platsen. Allt eftersom dagarna går förvandlas gästernas inledande artighet till den mest primitiva instinkten för överlevnad.