När jag för ungefär femton år sedan lite tafatt – det handlade trots allt om en ny samhällelig företeelse och därmed ett forskningsfält i sin linda – började fundera över vad det var som definierade det Politiskt Korrektas karaktär. Hur kände man igen en PK-istisk idé och vad hade de olika idéerna gemensamt?

Vad är det till exempel för släktskap mellan å ena sidan tanken att folk bara ska ha 15 kvadratmeters boyta per skalle, sluta flyga och därtill sortera och begränsa sitt avfall (vilket just föreslagits av den svenska organisationen Earth Commission) och å den andra att vita människor, särskilt män, borde betala skadestånd till svarta personer för sextonhundratalets slavhandel? Och att statsfinansierade könsbyten för tonåringar också ingår i programmet? Ingen röd tråd uppenbarade sig för mig.

När jag funderar över min egen tankeutveckling på den här punkten inser jag att det var känslorna snarare än någon logisk argumentation som ledde mig på spåret. (Så är det alltid, tror jag, med upptäckter som har någon verkshöjd. Till att börja med trevar sig intuitionen fram och först när den tror sig ha hittat något ditkallas logiken som på sitt revisorsliknande sätt ger intuitionen bakläxor tills dessa två krafter tycker sig nå en gemensam uppfattning.)

Det uppenbara svaret var att alla PK-idéer handlade om mer makt till staten. Sedan denna insikt väl fallit på plats kom resten av pusslet som av sig själv. Precis som man kunnat förvänta sig fick PK-ismen särskilt starkt fäste bland statsanställda och andra som på något sätt har sin utkomst knuten till staten. Varför är det exempelvis sannolikt att en kommunanställd gillar laddhybrider mer än rent bensindrivna bilar? Jo för att hela elprojektet inklusive vindkraften och de norrländska vätgasgiganterna kräver tidigare helt oanade ingrepp och satsningar från den offentliga sektorns sida med snabb offentlig expansion som grundbult (vilket är bra för regionfullmäktige).

Så småningom anammas denna filosofi av dem som har makten över den offentliga sektorn, i huvudsak politikerväldet och de ledande skikten inom statsberoende myndigheter och organisationer men även olika slags klienter såsom litteraturforskare och arbetslösa flyktingar. Detta anammande av ett tänkande som ligger i de offentliganknutnas intresse har emellertid skett med avsevärd tidsförskjutning vilket troligen är ett allmänt historiskt mönster. Kristendomen blev officiell statsreligion i Rom först år 330 sedan romarna ägnat sekler åt att korsfästa de urkristna. På liknande sätt tog det lång tid för miljöentusiastiska rörelser att få statsbidrag och välkomnas in i de ledande kretsar som reser världen runt på FN-konferenser om hur man ska få folk att gå med på, som Earth Commission formulerar det, nödvändiga ”radikala samhällstransformationer och teknologiförändringar” såsom att frivilligt välja att hellre äta myror och spindlar än fläsklägg med rotmos. Såklart att tankarna svindlar för PK-isterna när de fantiserar om hur mycket mer staten måste styra samhällena när sådana transformationer ska förverkligas.

Det nya samhälle som växer fram ur PK-ismen har inte så mycket med gammaldags frihet och marknadsekonomi att göra eftersom den nya filosofins grundtanke är att kraftfulla korrigerande statliga åtgärder måste vidtas mot vad människor i frihet kan ställa till med. Folk kan inte tillåtas begära mer än 15 kvadratmeter boyta eller elektricitet mer än 16 timmar per dag. (Man ska ju sova åtta timmar om dagen och då behövs ingen el!)

Allt detta kräver, enligt Earth Commission, en hittills oanad typ av statlig satsning. Människor som ”överkonsumerar” ska förmås att anamma ett nytt tänkande. Det betyder hjärntvätt. Och tro inte att det här är ett framtidsärende ty Earth Commission existerar redan nu på Lilla Frescativägen 4 A i Stockholm och finansieras till ett okänt belopp med dina skattepengar.

Så vad visar sig PK-ismen till slut vara? Jo, den världsbild och samhällstolkning, kort sagt ideologi eller religion, som politikerväldet behöver. Jämför gärna med tidigare makthavare och deras ideologireligioner, till exempel kapitalistklassen som hade liberalismen och arbetarklassen som hade socialismen.