Efter Folkhälsomyndighetens uppmaning till begränsning för barns skärmtid kan man än en gång konstatera att staten blir allt mer ivrig att lägga sig i sådant de inte har med att göra. Och efter pandemitiden har klåfingrigheten bara ökat.

Det mest paradoxala är att svenska staten i åratal främjat digitalisering som frälsningen för landet. I skolorna har man på många håll ersatt traditionell undervisning, med läroböcker, med datorer på vilka eleverna själva ska söka fakta.

Det gäller för övrigt inte bara skolan. Även i förskolan utrustas barnen med skärmar, under förevändning att de kan lära av det. Så varför kan de inte lära lika bra om de sitter framför en skärm i sitt hem, under överinseende av mamma och pappa?

I själva verket handlar inte FHM:s uppmaning om något annat än förmynderi. Självklart är det föräldrarnas ansvar att avgöra hur mycket skärmtid deras barn ska få – inte statens.

Den svenska staten har alltid varit uppfostrande i någon mening, men efter pandemin har det blivit värre. Då blev det fritt fram för politikerna att självsvåldigt avgöra att de gamla och sjuka skulle isoleras från sina familjer – samtidigt som de utsattes för mängder av olika vårdpersonal, varav många inte ens hade vett att tvätta händerna mellan varje patient. Sen tog sig Stefan Löfven för att peka med hela handen och förbjuda oss att träffas fler än åtta personer i våra egna hem – samtidigt som han själv var ute i julruschen för att göra ärenden som han precis lika gärna kunde ha gjort online.

Nu är det alltså barnens skärmtid de ska lägga sig i. Föräldrar förmodas alltså inte själva kunna avgöra barnets bästa. Moralpaniken sköljer över Sverige när politiker, myndigheter och mediepersoner tävlar med varandra om vem som kan vara mest analog – samtidigt som ingen av dem ifrågasätter digitaliseringen i samhället i övrigt.

Dubbelmoralen känner inga gränser. Inte klåfingrigheten heller.

Samma sak kan, för den delen, sägas om debatten om barns och tonåringars tillgång till mobiltelefoner. Det tjatas ständigt om att barn och ungdomar inte borde få ha med sina mobiler till skolan men nu är det en gång för alla så att staten, myndigheterna och näringslivet gemensamt gjort mobiltelefonen till ett av de viktigaste redskap vi har. Varför ska då barn och unga förpassas tillbaka till ett analogt samhälle?

En väninna, som jag pratade med om det här nyligen, gav ett mycket bra exempel på hur viktig en mobiltelefon faktiskt kan vara – även under skoltid.

– Om det hade varit mitt barn som gick i skolan i Trångsund, när det sköts där, och jag inte hade kunnat få tag i honom så hade jag blivit vansinnig, sa hon.

Och självklart är det så. Med ett allt mer otryggt samhälle behövs mobiltelefonerna mer än någonsin – även på skoltid, efter vad det verkar. När föräldrar nu har möjligheten att faktiskt nå våra barn om det händer något – då är det direkt förkastligt att den möjligheten ska tas ifrån dem.

En starkt bidragande orsak till att mobilen ständigt debatteras är förstås att de kriminella använder dem i sina brottsliga handlingar. Men ska verkligen majoriteten av de unga, som är hur skötsamma som helst, straffas för det?

Svaret är, givetvis, ett rungande nej. Men i och med att politikerna har låtit ett mörkt parallellsamhälle växa fram känner de nu ett ännu större behov av att kontrollera de skötsamma och följsamma människorna. Det är ett skamlöst spel för gallerierna för att ge intryck av att de har kontroll.

Foto: Pixabay