För många år sedan samarbetade jag och Pär Ström. Pär har alltid varit ombudsman för något nobelt ändamål. Den här gången handlade det om att etablera sig som Yttrandefrihetsombudsman vilket vi båda ansåg att just Sverige, i egenskap av ombudsmannaämbetets stamort på jorden, hade en internationell skyldighet att inrätta. Så kunde man, tänkte vi, fylla igen ett flagrant hål i den svenska demokratins uppsättning av hävdvunna regler och institutioner. (Själv tyckte jag nog att det vore ännu angelägnare att skapa en befattning som Fiskombudsman med vidhängande myndighet för mer marint orienterade jurister.

Yttrandefriheten sitter ganska löst till. Pär och jag kom egentligen ingenstans med vårt initiativ även om jag inte kan komma på någon mer behjärtansvärd åtgärd till demokratins beskydd. Varje förslag till yttrandefrihetens bevarande stupade på motargument som att ”man kan väl inte låta nazister härja fritt!” alternativt att ”du tycker kanske inte ens att man ska sy in pedofiler!”.

Trots att vi i Sverige har en grundlag, Yttrandefrihetsgrundlagen, som ska värna yttrandefriheten så lär vi oss av detta inte mycket mer än att grundlagar hos oss inte behöver tas på särskilt allvar. Man kan inte ens säga ”djävla dansk” utan att riskera straff. Det enda statliga dokument till skydd för yttrandefriheten som verkar vara seriöst menat återfinns bland de äldsta i god demokratisk ordning formulerade statsrättsliga urkunderna, nämligen första tillägget till den amerikanska konstitutionen.

Demokratin, det statsskick under vilket vi lever och över vilket yvs, består av ett stort antal inrättningar som var och en på sitt sätt ska säkerställa det folkliga inflytandet. Valhandlingen, alltså lapp i låda en gång vart fjärde år, är ett exempel (som kunde göras mycket mer potent om vi röstade på personer i stället för partilistor). Olika slags maktdelning, varav den amerikanska ordningen är knökfull, existerar knappt hos oss. Ibland är röstandet en rättighet, ibland, liksom i Brasilien, är det en skyldighet.

Med detta vill jag säga att demokratin kan se ut lite hur som helst. Det finns ingen internationell likare av typ arkivdemokratin i Paris. Men den enskilda institution som (enligt min mening) är folkstyrets vassaste inkarnation – tänk dig att alla folkstyrelsereglerna ströks ur lagböckerna och du bara fick nyskapa eller återställa en enda för att så långt möjligt förverkliga demokratin – är just den obegränsade yttrandefriheten. Vad vore det för mening med partiprogram och mandat om man inte får säga precis vad man tycker? Hur skulle folket få något inflytande om man inte vet vad det har för uppfattning? Varför skulle vi inte få förbanna juten?