Statens högsta organ är riksdag och regering. Staten lagstiftar och staten utövar makt. Men detta räcker inte som förklaring till statens makt. För att förstå statens funktion kan man föreställa sig att medborgare slutit sig samman för att låta en överhet sköta vissa gemensamma angelägenheter som medborgarna inte kan ombesörja var och en för sig. Medborgarna betalar därför skatt.

Regeringsformen (RF) från 1974 är den grundlag som anger utgångspunkterna för statens makt. Vissa uppgifter är så viktiga på ett överordnat plan att de bör stå i en grundlag. Försvar är en sådan uppgift. Frågan är hur staten sköter den uppgiften. RF innehåller huvudsakligen regler om form – om hur många som ska delta vid beslutsfattande i riksdag och regering och om behörighet att fatta beslut i vissa frågor. Men vad är det konkret som statsmakten har skyldighet att uppfylla i sitt förhållande till befolkningen som valt politikerna till riksdag och regering och därigenom givit dem makten att lagstifta och styra landet? Finns det överhuvudtaget något som handlar om att handha ”gemensamma uppgifter” som medborgarna inte kan ombesörja själva? Det närmaste man kommer konkreta skyldigheter för den svenska staten i förhållande till medborgarna är välfärdsmålet i RF 1:2.

Enligt denna grundlagsparagraf ska den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd vara mål för den offentliga verksamhet som riksdag och regering utformar. Särskilt ska staten, trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och goda förutsättningar för hälsa. Genom denna paragraf i grundlagen, fick staten tydligt grundlagsstöd för kostsam välfärd. Vanlig lag kunde på så sätt lättare stiftas på välfärdsområden inom RF 1:2. Socialdemokratiska partiet kunde fortsätta att dominera politiken med hjälp av välfärdslagstiftning som gav partiet många röster i valen till riksdag och kommuner.

Anledningen till att stater bildades har dock inte varit välfärd utan det har varit att skapa ett försvar för att trygga landet mot angrepp från annan makt. Vad innehåller RF om Sveriges försvarsmakt? Det finns ett kapitel om krig och krigsfara som handlar om formregler för statens agerade. Där stadgas att regeringen får ”sätta in” rikets försvarsmakt för att möta ett väpnat angrepp mot riket eller för att hindra en kränkning av rikets territorium. Men om Sverige inte har försvar att ”sätta in” hur gör man då? Nästan hela Sveriges försvar lades ned, värnplikten avskaffades, mark och byggnader som försvarsmakten hade såldes. Detta gjordes ungefär samtidigt med att invandringen till Sverige ökade. Sveriges försvar rustades ned runt 2000-talets första decennium och det skedde genom regeringens agerande.

Generallöjtnant Carl Björeman har, i boken Försvarets förfall, behandlat frågan om hur avrustningen kunde ske utan politiskt motstånd. Sverige hade ett invasionsförsvar som lades ned med 90 procent genom det som kallades ”omriktningen”. Detta var den största svenska nedrustningen genom tiderna och skedde utan någon föregående analys eller debatt. Björeman skriver att ”omriktningen inte mötte något politiskt motstånd därför att parlamentarismen var satt ur spel. Regeringschefen och försvarsministern utnyttjade situationen för att i maskopi med ÖB genomdriva reformen utan egentlig inblandning av riksdagen” och ”riksdagen accepterade att i efterhand bekräfta redan tagna beslut”.  Den nedläggningen hade troligen inte kunnat ske om försvaret hade varit en kärnuppgift i grundlag. I sådant fall hade det krävts att riksdagen först tagit två riksdagsbeslut i frågan med mellankommande val till riksdagen för att ändra grundlagen.

Sverige har nu gått med i NATO och skrivit ett avtal om försvarssamarbete (DCA) med USA. I enlighet med DCA-avtalet – som riksdagen godtagit den 18 juni 2024 – har USA 17 baser för sina militärer från söder till norr i Sverige. USA har antagligen även andra intressen än att försvara Sverige. Den amerikanska militären lyder under amerikansk rätt när de vistas i Sverige och behöver inte ange vad de har för materiel på fartyg och flygplan när de anlägger vid svensk hamn eller flygplats. De ska dock ange vilken typ av materiel de för in på baserna. Men svenska myndigheter saknar möjligheter att agera om materiel (kärnvapen till exempel) som förts in strider mot svensk lag och svenska intressen.

Neutralitet nämns inte i vår grundlag och den neutralitet som ändå fanns övergavs. Hade neutralitet angivits i RF så hade inte DCA-avtalet kunnat ingås och Sverige hade inte kunnat bli medlem i NATO. Neutraliteten hade inte kunnat ändras så snabbt och lätt som nu blev fallet eftersom det istället hade blivit nödvändigt att ha två riksdagsbeslut i frågan med mellankommande val till riksdagen för att ändra grundlagen. Att vi övergav neutraliteten och gick med i NATO liksom att vi ingick DCA-avtalet är förmodligen en logisk följd av ett nedlagt svenskt försvar.

Men övergivandet av neutraliteten och nedläggningen av ett starkt invasionsförsvar borde inte vara möjligt att genomföra så som det gjordes. Neutraliteten och ett starkt invasionsförsvar är så grundläggande för Sveriges suveränitet och dess befolkning att dessa grunder för styret borde ha stadgats i grundlagen. I stora frågor som rör Sveriges suveränitet är det viktigt att kunna hindra riksdag och regering från att överlåta Sveriges suveränitet till någon annan. Det bör krävas två riksdagsbeslut med mellankommande val för att till exempel en sådan suveränitetsfråga som invasionsförsvaret av Sverige ska kunna ”omriktas” så som skedde.

Skatter – som vi betalat i alla tider för att ha ett starkt invasionsförsvar – minskade inte efter nedläggningen av invasionsförsvaret och nu vill regeringen dessutom införa en så kallad beredskapsskatt för att bygga upp det försvar som lades ned. Skatter för upprättande av ett starkt invasionsförsvar betalar vi dock sedan lång tid tillbaka men pengarna går nu till annat såsom kostnader för den omfattande invandringen. Invandrare gynnas av välfärdsystemet utan begränsning. Det räcker att ha uppehållstillstånd och bosättning för att få full tillgång till den välfärd som stadgas i vanlig lag. Frågan om möjligheter till invandring borde också ha en plats i grundlagen, lika given som en bestämmelse om starkt försvar.

BILD: Värnpliktiga vid K1 i Stockholm 1980.

Gunilla Edelstam Docent, Jur. dr.