Nazismen har många brott på sin meritlista. Det värsta, deras grövsta brott, är att de i ett avseende hade rätt: De påstod att människor – raser som de sade – är olika och vidare att denna olikhet är genetiskt bestämd.

Däri hade de rätt, men eftersom denna insikt formulerades just av nazister förnekas den ivrigt, mot bättre vetande, av alla med någon makt eller status i dag. Denna förljugenhet leder till mycket onödigt lidande och orsakar övriga medborgare – samhället som man säger – stora kostnader.

Denna vägran att erkänna det man ser sådant som det faktiskt ser ut präglade länge också synen på invandringen. Den beskrivs numera mer rättframt och sanningsenligt, men alltså inte dess följder.

En sådan fortfarande förnekad följd är uppkomsten och förevigandet av enklaver, huvudsakligen befolkade av invandrare från ett område, oftast från Mellanöstern.

Dessa enklaver benäms utsatta områden, varvid skall förstås att själva områdena, betongen och asfalten, utgör problemet och följaktligen kommer de som flyttar dit att skadas av betongen och asfalten.

Det är förstås tvärtom. Oavsett hur väl byggda och påkostade områdena, centra och skolorna är, kommer inflyttarna att ta med sig sitt genetiska arv och sin kulturella prägling – och därmed skapa den oordning i den gemensamma miljön och i skolorna, som i sin tur ger områdena dåligt rykte och förskaffar dem namnet ”utsatta”.

Alla inser att det är på detta sätt, men de flesta anser också att vetskapen skall förtigas. Om den rättframt skulle beskrivas fruktar man att den svenska jämlikhetsdogmen skulle kunna ta allvarlig skada. Man skulle bli tvungen att erkänna skillnader i prestationer
orsakade av skillnader i kunnande, vilka i sin tur beror på skillnader i intellektuella förutsättningar.

Ingen vet var detta skulle sluta – kanske i rena nazismen?