Igår publicerade jag en hyllning till kunskapen. Med kunskapen menas här Kunskapen, alltså den västerländska utvecklingskultur som Isaac Newton, en av denna kulturs främsta utövare, ödmjukt påpekade sig endast delvis vara ansvarig för. ”Jag ser längre för att jag står på jättars axlar”, påstås Newton ha sagt. Jättarna är alla andra människor som genom tiderna tänkt ut bra saker, Euripides och kemisten Berzelius till exempel, så att var och en av oss inte behöver göra hela jobbet själv.

Men, skrev jag vidare, att tänka för mänskligheten användbara tankar – eller några tankar alls – är jobbigt och därför inget de flesta människor gör frivilligt. Västerlandets metod att trots detta förmå barn och ungdomar att anstränga sig och klättra upp på jättarnas axlar har varit att vörda Kunskapen. Ett imperativ har bränts in i de ungas sinnen, ett ”du skall”, en piska, Kunskapen är viktig, min lille vän, om du är duktig så får du premium ur rektors hand vid skolavslutningen.

Vördnaden för Kunskapen kan vara svår att kortfattat, enkelt och logiskt motivera, men den är omistlig för samhällets fortlevnad och utveckling. Detta var min samhällsnyttiga slutsats.

På förmiddagen ringde en cynisk vän och skrockade hånfullt åt min text. ”Du är allt en riktig folkskolelärare Chronschough, du”, sa han med referens till August Bondesons roman från 1899 om en beskäftig besserwisser. ”Säger du det”, svarade jag med förvåning i rösten ty jag kunde inte förstå att det kunde ligga något anstötligt i att hylla Kunskapen.

Han kallade mig inte för idiot men rösten blev sammetslen och han talade pedagogiskt långsamt som till ett barn. ”Vilken naiv men föralldel gullig tanke att varenda människa skulle kunna ge ett bestående bidrag till den västerländska kulturen”, sa han. ”Fattar du inte att nästan alla människor förutom ett mycket litet antal undantagspersoner som Mozart och Einstein inte bidrar med någonting till något annat än i bästa fall till sig själva.”

Jag funderade en liten stund och kom på ett argument mot hans svarta syn på medmänniskorna. ”De flesta kanske inte målar några Mona Lisor”, sa jag, ”men de kan göra nytta för andra i alla fall. De kan till exempel uppfostra sina barn till värdefulla samhällsmedlemmar.”

”Aha”, sa han sarkastiskt, ”Leonardos i det lilla formatet, menar du? Men varför skulle barnen vara mindre onödiga än föräldrarna? Min tes är att nästan alla människor är obehövliga. Nästan inga bygger jätteaxlar som sådana som Isaac Newton kan ställa sig på för att se längre.”

Jag sa att han nog hade rätt i det men att det inte betydde att en okänd medborgare med två barn i Bastuträsk skulle vara obefogad och obehövlig. Trots allt skulle hon ge barnen mat och sköta sitt jobb som vårdare på ålderdomshemmet. ”Åt andra obefogade personer, ja”, sa vännen och bytte samtalsämne varpå diskussionen rann ut i sanden.

Men samtalet gav mig skäl att reflektera över sådana grundläggande frågor som vi ställer som barn och ungdomar och sedan lägger åt sidan eftersom a) det aldrig kommer några stabilt hållbara svar och b) man gör bort sig om man diskuterar existensens grundfrågor med väluppfostrade och utbildade människor.

Att sådant är tabu i vårt samhälle beror antagligen på att vi inte accepterar att jorden är till för människan (som det står i Bibeln) och att isbjörnar och rödmärkta insektsarter därför inte är lika viktiga som vår art. Försök att smyga in tanken att saker och ting kan ha olika värde, till exempel just människor och skalbaggar, i en diskussion så får du se hur lång tid det tar innan miljöpartister och andra jämlikhetsivrare anklagar dig för att var fascist.