Dalarna är ”Sveriges kulturella frysbox” utropade Fredrik Lindström. Men dalfolket är inte inskränkt, trots att många kulturella aktiviteter präglas av det lokala. Sommarevenemangen i länets städer och byar omfattar exempelvis olika bygdespel, nyskrivna operor och flera spelmansstämmor.

En av de senare är Tobaksspinnarstämman i Nås. En ort känd för allmänheten tack vare Selma Lagerlöfs dubbelroman om socknens Jerusalemfarare samt den senare dramatiseringen av verket till bygdespelet Ingemarsspelen, om vilket DGS skrev förra sommaren. I inlägget passade vi på att rikta vår känga mot Mona Sahlin; ni vet hon som har påstått att Sverige inte har någon kultur. Nu har turen kommit till Fredrik Reinfeldt, han som bekant häpnadsväckande nog likställde ursvenskheten med barbari (*).

Nåväl, denna sommar gästade vi Niklas Nåsanders och Linnea Wallanders skapelse, som såg dagens ljus 2003, med namn hämtat från tobaksspinnaren Bramans Erik Eriksson, en gång i tiden känd Nåsspelman som tjänade sitt levebröd i socknens tobaksfabrik (tillverkningen lades ner 1915).

Redan från början när ungdomarna Nåsander och Wallander dragit igång sin Tobaksspinnarstämma var målsättningen att ”lyfta fram de visor, låtar och danser som finns just i Nås” och i resten av Västerdalarna (**). Grundarna av Tobaksspinnarstämman och alla andra som bidrar till den kan se sig i spegeln och med stolthet utbrista: ”Vi sätter Nås och Västerdalarna på kartan!”.

Stämman pågick i år i dagarna fyra (fredag 28 juni – måndag 1 juli). Undertecknad var på plats när Nederborgs Bistro, socknens enda restaurang, förvandlades till en magisk spelmanspub, fullsmockad med tillresta sugna och glada folkmusikutövare och publik. Tro mig: det var en sagolik kväll! Vid midnatt svävade jag därifrån på min cykel hem till svärmor, trampande i ett moln av lycka. Hade Fredrik Reinfeldt suttit på pakethållaren så skulle han ha känt vibbarna av min glädje och hört mig säga: ”Känn vad en bråkdel av traditionell svensk musik kan göra med en människa.” Men, men…

Under lördagskvällen bjöds vi på en härlig välkomstkonsert med ett dussintal olika uppträdanden på temat Låtar och visor från Nås med omnejd i ortens Ordenshus, som är vackert dekorerat med kurbitsmålningar. Det där med ”omnejd” var så vidsträckt att det nådde ända ner till södra Frankrike, genom norra Italien och upp igen genom Värmland och Dalarna till Härjedalen.

Spelmännen Anders Rosén och Jonas Åkerlund spelade låtar av fiolspelargiganten och Malungssonen Lejsme Per (1822–1907) från deras nya skiva Enda trösten. Den unge mannen Josef Alhomsi, som tycker att svensk folkmusik ”aldrig varit så levande som nu”, framförde två låtar från 1920-talet på fiol från Hälsingland. Franska paret Edith och Bernd Huberti, som älskar folkmusikstämmorna och har gästat Sverige för sjunde gången, bjöd oss på två franska folkvisor. Hon på dragspel och han med en svensk tvättbräda som slaginstrument. Se där: här stod frysboxens lock på glänt en stund och det är sunt. Vi fick också lyssna på andra varianter av den svenska musiktraditionen med Vilja-Louises vackra sång ackompanjerad av italienaren Marco Baronchelli på luta. Paret har nyligen gett uppskattad konsert i Italien på samma tema. Barockmusikern Baronchelli, som upptäckte svensk folkmusik förra året, tycker att den är annorlunda och ”en outtömlig källa”.

Så allt kommer inte utifrån, herr Reinfeldt, och erkänn att svensken är en människa som alla andra; men en civiliserad människa med sitt kynne, sin historia och kultur! En kultur som många även från utlandet vill ta del av. Utöver de redan nämnda träffade jag i folkvimlet även Patrik från Finland, Emrik från Belgien och japanen Tatsushi som alla spelar svensk folkmusik. Den sistnämnda har ägnat två år (2019–2021) av sitt liv åt studier i svensk folkmusik vid Tibro Kulturskola.

Lördagsfesten, för att återkomma till den, fortsatte med dans och musik till spellista ända till småtimmarna. Med fioler, cittror, gitarrer, flöjt och säckpipa bidrog spelmännen och -kvinnorna till att slita ut mängder med sulor under denna oförglömliga kväll. Även om just nämnda musikinstrument ursprungligen kom utifrån, var det som åstadkoms med dem typiskt svenskt och nordiskt. Tänk att man behöver framföra en sådan självklarhet till en herr f.d. statsminister. Med endast en trocadero i kroppen lämnade jag de dansande, själv full av upprymdhet, de av glädje och svett. Man tackar!

Jag kan intyga, herr Reinfeldt, att organisationen var klanderfri utan att vara stel, att betalning för entrén var frivillig, att mat och alkoholfri dryck till överkomliga priser fanns på plats för de sugna, att spelmännen höll sig till spellistan och att det allmänt rådde en skön och säkerligen för många oförglömlig känsla.

Jag kan också intyga, herr Reinfeldt, att frikostigheten var stor hos många av byborna som hade portarna till sina hem vidöppna för visstugor, kurser och dylikt.

Slutligen kan jag intyga, herr Reinfeldt, utöver det redan sagda, att inte en tillstymmelse till barbarisk handling ägde rum så långt mitt öga nådde. Så beter sig endast ett folk som har inlett sin civilisatoriska resa flera sekler tillbaka. Eller hur?

Ty, ett samhälle som, politiskt och ekonomiskt, offentligt och privat, inte när sina egna kulturella rötter kommer förr eller senare att vissna. Så låt oss gå på föreställningar likt Tobakspinnarstämman och stödja hela landets Nåsanders, Wallanders och likasinnade som frivilligt arbetar för att få de lokala ”inhemska träden med djupa rötter” att fortsätta grönska. Dessa träd utgör tillsammans en stor del av den skog som kallas svensk kultur, som syresätter mångas själsliga liv och identitet i ett gammalt land med anor som Sverige.

Mazigh Kessai

(*) ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” Så lät Fredrik Reinfeldt efter ett besök i invandrartäta Ronna i Södertälje. DN 15 november 2006.

(**) Niklas Nåsander, Nåsvargen nr 1 juni 2024, Nås Hembygdsförenings tidning, s.25.

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. Han är en till Sverige sedan mer än 30 år invandrad berb från Nordafrika och har tidigare intervjuats och skrivit här på sajten.