Om du tycker frågan verkar märklig kan jag tyvärr upplysa om att den tyvärr är högst befogad. Det blir tydligt varenda gång ett klädföretag lägger upp bilder på modeller som bär detta förtryckande plagg. De svenska damerna tycks bli alldeles till sig av förtjusning och bombarderar sociala medier med kommentarer om att det är underbart att få se en kvinna som ”får klä sig som hon vill”.

Jag förundras över dessa välmående, svenska kvinnor och deras naiva syn på hijaben. Har det helt undgått dem vad hijaben står för? Att kvinnor i hela den muslimska världen betraktas som andra klassens medborgare och tvingas täcka sitt hår för att vara patriarkatet till lags? Har de missat att kvinnor som bryter mot slöjtvånget blir fängslade, piskade, till och med mördade?

Tydligen. De lever gott i sin egen lilla värld och myser belåtet över att det numera även finns klädmodeller som ”väljer” hijab.

Och visst, jobbar man som modell i västvärlden så har man säkert frihet att välja. Men hur många gör det?

Ändå finns det alltså svenska kvinnor, som vuxit upp i frihet i ett jämställt samhälle, som blir alldeles till sig när de ser en medsyster instängd i ett förtryckande tygskynke. Hur är det möjligt?

En orsak är förmodligen att de här kvinnorna själva är så privilegierade att de helt enkelt har svårt att sätta sig in i vad tvång är för någonting. De har ju vuxit upp i ett samhälle där män och kvinnor är jämställda och har gått på den, av bland andra Gudrun Schyman skapade, seglivade myten att det är de vita männen som är problemet. Därför ser de inte det muslimska patriarkatet som ett problem, om de överhuvudtaget ser att det existerar. De ser det som färgstark och härlig mångkultur istället.

En före detta granne till mig är ett utmärkt exempel på det. Uppvuxen i ett privilegierat feministhem blir hon alldeles till sig i trasorna över att träffa på små flickor med slöja eftersom det får henne att känna sig härligt mångkulturell. Att de små flickorna skulle må bättre av att inte tvingas in i en förtryckande religion, utan ha möjlighet att leka lika fritt som andra flickor och pojkar, det faller henne inte in.

En annan orsak är sannolikt en djupt rotad shejkromantik. De här kvinnorna är som forna tiders överklassdamer som låg på divanen och läste shejkromaner och proppade i sig praliner medan de i hemlighet drömde om att en mörkögd man skulle komma på en kamel och svepa med dem till fjärran land. Där skulle de sedan bli förförda under stjärnhimlen, långt från vardagstristessen i Norden.

Själva uppfattar de sig säkert som feminister och fnyser om en svensk man håller upp en dörr för dem. Samtidigt vurmar de för patriarkalt förtryck och könsdiskriminerande klädsel.

De är, med andra ord, fullkomligt vilsna och förvirrade.