Nu är det Fotbolls- EM igen och som alltid ser jag om inte alla så åtminstone de flesta matcher. Jag älskar denna ädla sport, det har jag alltid gjort och det gör jag än idag, trots alla sjuka proffskontrakt och FIFA:s slemmiga vurm för att förlägga VM-turneringar till diktaturer. Men numera är det lättare för mig att glädjas åt EM än VM. Det är trots allt betydligt sundare att förlägga ett mästerskap till Tyskland än till länder som Qatar.

Många mästerskap har det blivit genom åren och många minnen likaså. Mitt första riktigt starka minne är det från VM 1974, när Degerforssonen Ralf Edström var som bäst. Men starkaste minnet från den turneringen är Polens målvakt Jan Tomaszewski och hans straffräddningar.

VM 1986 var mardrömsturneringen i min värld och en jag nog inte riktigt återhämtade mig från förrän långt senare, närmare bestämt 2010 (mer om det senare). Det var nämligen i det mästerskapet som Maradona slog in ett mål med knytnäven och blev älskad av en hel fotbollsvärld – som borde ha buat ut honom och krävt diskvalificering.

När EM gick av stapeln i Sverige 1992 hade vi sommarstuga i Blekinge och märkte av evenemanget främst för att Karlskronas hela poliskår tycktes vara stationerad i Malmö. I övrigt gick det rätt spårlöst förbi, sannolikt för att jag var så inne i ”jobbet” som mamma till en trotsig och egensinnig fyraåring att jag inte riktigt hann njuta av det hela.

Annat var det under VM två år senare – och ni vet ju vilket jag menar. Vad kan man egentligen säga om detta fantastiska VM, när Sverige hade ett så ruskigt ungt, hungrigt och bra lag?

Innan mästerskapet höjdes många tveksamma röster om Thomas Ravelli. Var han verkligen lämplig att ta ansvar för målet i en så viktig turnering? Borde man inte ta in någon annan? Det ältades och ältades men förbundskaptenen var orubblig och resten är, som man brukar säga, historia.

Än idag får jag rysningar av vällust när jag tänker på den där matchen där Ravelli avgjorde straffläggningen. Jag minns att jag knappt vågade titta – ärligt talat blundade jag nog lite – och sedan hörde jag hur taken på husen runt omkring lyfte av ett kollektivt jubelrop. Hela Högdalen tycktes sitta och titta, trots att matchen gick mitt i natten, och när allt var klart stod folk ute på balkongerna och skålade och skränade i rusig glädje.

EM 2008 var det första fotbollsmästerskapet då jag inte kunde avhandla matcherna i hetsiga diskussioner med min fotbollstokige far – han hade gått bort hösten innan. Det kändes mycket märkligt. Och det gjorde det under VM 2010 också, inte minst för att Uruguay spelade så sanslöst bra. Min pappa hade en stor förkärlek för Uruguay och varje gång jag såg Diego Forlán briljera tänkte jag på hur härligt det skulle ha varit att få se matcherna tillsammans med pappa.

Men 2010 års VM bjöd på annat trevligt också, nämligen Maradonas fiasko då hans Argentina fick på pälsen av ett disciplinerat och målmedvetet Tyskland. Det kändes så varmt inombords att jag senare förlät Tyskland när de slog ut Uruguay i bronsmatchen.

EM 2020 – som flyttades till 2021 – var speciellt för mig eftersom det blev ett slags mått på att pandemin slutligen var över, eller åtminstone under kontroll. Men VM 2022, däremot, skippade jag helt och hållet. Fotbolls-VM på vintern och i en arabisk oljediktatur dessutom? Nej tack, då kan inte ens jag uppbringa någon entusiasm.

Nu är det dock EM och jag ser fram emot de kommande veckornas begivenheter. Sällan är sommaren så somrig som när man kan njuta av ett fotbollsmästerskap!

Har du, kära läsare, något särskilt härligt (eller mardrömslikt) mästerskapsminne? Skriv och berätta!

Foto: Skärmdump Youtube