Du kanske helst vill läsa om vilka egennyttiga idioter det är som styr vårt land. Jag håller med om att sådant är intressant och spännande läsning som dessutom för det mesta innehåller en skarp analys av tillståndet i nationen. Idiotteoremet är enligt min mening mer övertygande för förståelsen av vårt land än de officiella förklaringarna till Sveriges alltmer uppenbara motgångar, till exempel debaclen inom utbildningsväsendet och brottsbekämpningen där de ansvariga myndigheterna verkar ha kapitulerat inför sina uppgifter samtidigt som de lite lojt tigger mer pengar för att kunna misslyckas på ett mer påkostat sätt.  

Jag kan alltså förstå tjusningen i idiothypotesen enligt vilken nationens bakslag enkelt förklaras med hänvisning till övermodet hos våra styrespersoner som faktiskt på allvar tror att de med hjälp av pengar (som de tvångsmässigt hämtar i hårt arbetande och hederliga medborgares plånböcker) och nya lagar och regler (som de fantiserar fram ur sina egna upphettade hjärnor med förankring i olika stödteorier, till exempel att jorden ska gå under vilken dag som helst till följd av att vi i förra veckan hade fyra dagars normal sommarvärme) ska kunna lösa problemen bara de får fortsätta att rådda.

En variant av idiothypotesen är att styrespersonerna inte alls tänkt ut allt det där utan bara är socialister.

Men även om jag kan förstå den okonstlade charmen hos den sortens resonemang så vill jag gärna grunda min missaktning för den svenska styresmodellen i något mer stabilt än godtyckliga anklagelser för bristande IQ hos dem som bestämmer. Därför gillar jag sociologiska järnlagar som visar att nederlagen inte beror på individuella tillfälligheter utan är oundvikliga. Det går som det går för att det inte kan gå på något annat sätt. Utvecklingen är helt enkelt inskriven i tillvarons DNA och utspelar sig med samma okuvliga säkerhet som planeternas rörelser. På det viset anser jag mig göra vetenskap av lösa hugskott.

En första järnlag som jag började dokumentera på 1980-talet är teorin om att demokratin obevekligt förvandlas till ett politikervälde så länge folk hellre gör av med andras pengar än egna och det finns politiker som för jobbets skull är redo att villfara sådana drifter hos befolkningen. Politikerna mutar helt enkelt en tillräckligt stor del av befolkningen ungefär som en femtonhundratalsfurste som rider genom byn och kastar mynt omkring sig. Jag tycker att denna teori är mer gedigen än de samhällsförklaringar som skyller härskarnas beteende på att de skulle vara socialister. Observera att mutorna inte bara består av olika slags sociala bidrag utan framför allt av löner och anställningar och andra sinekurer till folk vars insatser på den myndighet som anlitar dem i mycket liten utsträckning – eller inte alls – faktiskt behövs. Tänk också på att anställningsmutorna inte bara går till myndighetsfolk, till exempel landshövdingars utplockade, överbetalda kompisar, utan också till en sedan några årtionden nyskapad grupp av sekundärbyråkrater, alltså folk som får lön inom statsfinansierade NGO:s (Nongovernmental Organizations), som gör ungefär samma sak – fast med sämre villkor – som primärbyråkraterna med anställningstrygghet och bättre lön i riktiga myndigheter med regleringsbrev och stabila anställningsförhållanden.

Ändå har begreppet politikervälde inte på mer än ett halvt århundrade vunnit burskap bland landets mer etablerade samhällstänkare (vilket egentligen är självklart ty annars skulle det inte ligga något i teorin).

Den andra samhälleliga järnlagen som jag vill lyfta fram är den om maktens tilltagande centralisering över tiden, till exempel att myndigheterna blir fler och får mer att säga till om samtidigt som de försäkrar att de gör allt för att överföra mer makt till folket enligt en totalt förljugen politisk paroll som kallas subsidiaritetsprincipen och som enligt Wikipedia är ”grundläggande för Europeiska Unionens funktionssätt”.

Någon gång kanske jag åtar mig uppgiften att analysera centraliseringens inneboende utvecklingstendenser. Jag tror att det civila samhället i politikerväldets ungdom gör så mycket motstånd mot denna drift att maktförflyttningen mot politikens kommandohöjder går skäligen långsamt. Men sedan kommer en brytpunkt, ett i politiska kretsar plausibelt koncept som ofta används i klimat- och miljöfrågor och som går ut på att motståndet plötsligt upphör som när du vrider huvudet av en nyfångad gädda och hör dess sista, krasande, ljud.