August Strindberg var tidigare en ofattbart upphaussad författare som hyllats för praktiskt allt litterärt han åstadkom under sin bana, till exempel att hans produktion räknad i textsidor är imponerande omfattande – hans samlade verk upptar omkring 20 000 sidor – samt att hans förråd av svenska ord enligt någon som har räknat var oöverträffat.

Det är synd att han är död ty annars skulle jag utmana
honom. Eftersom det ingår i god svensk uppfostran att tvinga i sig ett hyggligt
antal av hans skrifter så har jag av respekt för kulturarvet många gånger inlett
försök att underkasta mig detta krav men för det mesta – trots att jag stålsatt
mig! – gett upp efter några sidor när jag funnit hans berättelser alltför träiga.
(För all del, Hemsöborna är bra.) Det kanske inte var hans litterära produktion
som en gång fascinerade människorna utan hans personliga framtoning som grep
tag i folk ty han ska ha varit en vesslesnabb och ombytlig debattör med stickande
ögon som ormlikt hypnotiserade sin omgivning, i varje fall de kvinnor som föll
för hans renommé och tjuskraft. Ej heller hade han någon humor.

Jag tycker att mina texter är bättre än hans. Dels är de mer
lättillgängliga – vilket tråkigt nog inte är någon merit i höglitterära kretsar
– dels har de en begriplig poäng (som du förstås kan ogilla; jag står inte över
inställsamt fjäskande men jag kan ju inte veta vad alla läsare råkar tycka). Därför
skulle jag gärna inbjuda geniet till ett rättvist envig avseende våra vitterhetsmeriter
där ”rättvist” betyder att de tävlande texterna ska uppträda anonymt och kanske
med rånarluva för att ytterligare dölja deras ursprung.

Såklart att produktionsvolymen måste tas i beaktande. Vad
kan jag ställa upp med mot hans 20 000 sidor (bortsett från att många av
dessa sidor är så tråkiga att de borde ge minuspoäng)? Jag har nu varje dag i tio
år skrivit och publicerat uppemot två sidor text vilket ger femhundra sidor på
ett år eller femtusen över tio år, visserligen bara en fjärdedel av Strindbergs
produktiva verksamhet men jag har haft andra uppgifter också, till exempel att
klippa gräset och laga middag.

Men enstaka gånger, max något halvdussin per år, har jag som
idag fuskat och repeterat en redan publicerad text. Du kan inte ana vilken själsfrid
det ger att redan ha en väl uttänkt och beständig snitslad bana genom tillvaron
i stället för att varenda dag behöva bryta en ny ränna som någon sorts jävla statsisbrytare
Ymer.

Den här texten publicerades den första juli för tre år sedan,
tyvärr med hållbarhet som en mumie.