Vid 36 års ålder delade juristen och författaren Fritiof Nilsson Piraten med sig till svenska folket av sina barndomsminnen i prosaform. I denna två gånger filmatiserade succéroman, Bombi Bitt och jag från 1932, som var hans första, kunde man följa författarens i huvudsak fabuleringar som vilade på en bräcklig grund av verklighet.

Och jag, vid 57 års ålder, ska nu med denna personliga text, dela med mig till Det Goda Samhällets läsare, av mina verkliga upplevda observationer som jag fortfarande upplever på olika torg i Stockholm med omnejd. Till dessa erfarenheter målar jag upp bilder föreställande vad som kan hända mig själv, och andra, framgent sedan lagen om visitationszoner infördes 24 april i år.

Ty, sedan mitten av 1990-talet har jag arbetat i livsmedelsbutiker intill olika torg. Efter avslutat arbetspass, oavsett tid på dygnet, har jag tagit en paus, och gör så fortfarande, på en bänk utanför arbetsplatsen innan jag tar mig vidare hem med kollektiva färdmedel.

Själv har jag aldrig råkat ut för en provokation eller dylikt vare sig på ett torg som ligger mitt i stan, i när- eller avlägsen förort. Men däremot har det hänt några gånger att jag har observerat suspekta handlingar av brottslig karaktär. Om butiksarbetare som jag har kunnat notera detta kan du vara säker på att civilpoliser inte heller har missat det. Det vet jag.

Följaktligen kan polismyndigheten efter underrättelser nu införa tillfälliga visitationszoner, eller säkerhetszoner som regeringen benämner dem, varsomhelst i landet. En lag som jag välkomnar! Hade den införts för säg 30 år sedan så skulle det förmodligen ha rests hos mig en del frågetecken om dess berättigande. Men idag är lagen ett av åtskilliga måsten i batteriet av kraftiga åtgärder som krävs för att hejda den systemhotande kriminaliteten.

Fast i vårt tidevarv, då många vägrar lyfta blicken från sina skor och sätter jaget före det sunda laget samt föredrar en efemär egen bekvämlighet före räddning av landets framtid, är nästan vilken insats som helst mot den kriminella hydran inte bara ovälkommen utan även något som ska motarbetas. De kan vara politiker som sitter på händerna; manipulerande, komplexfyllda och fega journalister som leker Torgny Segerstedt i fredstid; självgoda myndighetsrepresentanter som vägrar se verkligheten i vitögat; eller fördettingar som är ute efter uppmärksamhet. När alla dessa specimen av hycklare inte hänvisar till rättssäkerhet och rasism, åberopar de, nästan säkra på sin sak, kommande oundvikliga kränkande behandlingar av hederliga medborgare från polisernas sida.

I debatten inför riksdagens beslut om säkerhetszoner förkunnade exempelvis socialdemokraten Mattias Vepsä att ”Risken är stor att förslaget leder till rasprofilering. Med de regler som finns i dag vittnar unga med utländsk bakgrund om att de blir visiterade gång på gång, utan att polisen hittar något”.

Vi vet, herr Vepsä, att det inte är en majoritet av unga med utländsk bakgrund som är kriminella. Men vi vet också, som polisens siffror vittnar om, att inte mindre än 14 000 personer är aktiva i kriminella nätverk och 48 000 andra har koppling till dessa. 95 % är män och medelåldern är 28 år. Således utgör alla dessa 62 000 personer en tillräckligt hotande stor minoritet som har fått delar av samhället att gunga. Är det då inte bättre att bli proaktiv genom att fler, även hederliga, blir sökta i ett område än att låta de ruttna äggen i det fritt operera? Det tycks att sunt förnuft hos framförallt delar av etablissemanget, de som Håkan Juholt har träffsäkert kallat klägget, onekligen har blivit en bristvara.

Det oförnuftiga är att det är de som basunerar ut att alla samhällets krafter borde hjälpas åt mot denna grova brottslighet, utan motstycke i Sveriges historia, som motsätter sig kameraövervakning, hemlig avlyssning, vistelseförbud (se Bittes Assarmos artikel) och nu visitationszoner i namn av mänskliga och okränkbara individuella rättigheter.

Eftersom jag tillhör de som kämpar dagligen för att inte tillhöra dessa strutsar, som vägrar lyfta sitt huvud från sanden för att se den vida verkligheten, kommer jag absolut inte känna mig kränkt ifall jag blir visiterad av en polis när jag sätter mig där på min bänk, eller på en annan offentlig plats för den delen. Hellre att bli kontrollerad av en myndighetsperson idag, vars arbete vilar på en demokratiskt framröstad lag, än att på grund av bristande statlig auktoritet bli det imorgon av en kriminell vars göranden är baserade på våldskapital och djungelns lag. (Stäm av med Uppdrag granskning)

Jag är medveten om att min höga ålder, trots mitt nordafrikanska utseende, skyddar mig från att direkt vara suspekt. Emellertid har jag inget emot att bli visiterad och hoppas även att alla om möjligt blir det i säkerhetszonen i fråga. Och dessutom för att få kritikernas floskelfabriker ur funktion borde zoner som denna införas då och då i olika områden. I exempelvis Storstockholm: från Stureplan, Bysistorget på Söder, Gullmarsplan, Blackeberg, Skärholmen, Rissne, Rinkeby, till fler andra. (På vissa av dessa torg har jag bidragit till slitningen av bänkarna…)

Ännu kraftigare åtgärder mot den förödande kriminaliteten, uttagna på en demokratisk grund såsom visitationszonerna, är således nödvändiga om politiker och andra beslutsfattare menar allvar med återplantering av framtidstro hos befolkningen.

Ty, när Fritiof Nilsson Piraten skrev sin bok var grov kriminalitet okänd i Sverige och landet befann sig mitt i en utvecklingsprocess som några decennier senare, har förvandlat det till nästan ett paradis på jorden. Ett tryggt paradis när det begav sig, för nästan alla, från Ystad till Haparanda, till den grad att exempelvis ett gömställe för hemnycklar, såsom en blomkruka, om dörren ens var låst, fick räcka – även för landets statsminister boendes i en Stockholms förort kallad Vällingby (*). Dessvärre är inte bara detta trygga förflutna oåterkalleligen borta i många landsändar utan likaledes, om inte ett paradigmskifte sker på riktig, kan många trakter i Sverige förvandlas till ett helvete utan motsvarighet i Europa (mordrekordet som landet toppar idag är bara en förvarning).

Det behöver absolut inte bli så om vi, bland mycket annat, slutar med att besvara testosteronproblem med östrogensvar och silar mygg och sväljer kameler.

(*) Källa: Maud Nycander, Kristina Lindström, ur dokumentären ”Palme” del 2, 2012.

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. Han är en till Sverige sedan mer än 30 år invandrad berb från Nordafrika och har tidigare intervjuats och skrivit här på sajten.