Igår läste jag Patrik Engellaus text om den mesiga psalmen och kunde inte låta bli att fnissa igenkännande. Jag har alltid haft lite svårt för den gulliga bilden av emo-Jesus för den går så tvärsemot allt vad evangelierna berättar. Och jag minns fortfarande min lättnad under långfredagsmeditationerna den där påsken 2005, då jag konverterade till katolska kyrkan, över att kyrkoherden i den församlingen vågade säga det som åtminstone jag tror är sant.

Den präst som tog upp mig i kyrkan var en konservativ herre som fnyste åt ”disneyfieringen” av kyrkan och som vågade stå upp även för det som är obekvämt. Det var sannolikt därför han också var en så populär präst. Hans kyrka, som låg på Park Avenue på Manhattan, var knökfull varenda gång han firade mässa och på påsken gällde det att vara ute i extremt god tid om man överhuvudtaget skulle få en sittplats.

Under långfredagen hålls ingen gudstjänst i ordets vanliga bemärkelse. Istället reflekterar prästen över de sista orden som Jesus yttrade när han hängde döende på korset. Och det var just vid det tillfället som han sa det där som har etsat sig fast i mitt medvetande och som jag alltid kommer att tänka på vid tillfällen då jag hör psalmer som 289:an.

”Jesus was not a nice guy!”

Det fick de församlade, eller i alla fall de som mötte den här frispråkige prästen för första gången, att haja till en smula men förklaringen kom utan tvekan:

”Ingenstans i evangelierna står att läsa att Jesus var en trevlig kille, om man med trevlig menar snäll, tillmötesgående och kravlös. Han var, han är, precis det motsatta. Jesus ställer krav hela tiden. Krav på trofasthet inför Gud men också krav på ansvarstagande och hederlighet i världen. De som försöker förvandla Jesus till en trevlig kille, som har överseende med allt, har inte förstått någonting alls av hans predikningar.”

Samtidigt finns ju alltid förlåtelsen där, i evangelierna. Men jag har alltid förutsatt att förlåtelse ändå hänger samman med verklig ånger hos den som ber om förlåtelse. Så är det i alla fall tänkt, när det exempelvis gäller bikten. Man ska mena allvar. Inte bara rabbla en drös floskler om värdegrund och sen gå hem och be fyra Hell dig Maria och tre Fader vår och tro att man blir förlåten.

I svenska kyrkan verkar man inte ha särskilt mycket till övers för den typen av krav idag, efter vad det verkar. Å andra sidan finns det förmodligen nästan lika många åsikter om den saken som det finns präster. Bara för att svenska kyrkans ledning springer de rödgrönas ärenden, och inbillar sig att Socialdemokraternas religiösa falang kan producera goda diakoner, ska man inte dra alla över en kam. Jag är rätt säker på att det finns åtskilliga svenskkyrkliga präster som lider över att deras kyrka blivit som den blivit och som, i likhet med Patrik och jag själv, gärna skulle stryka 289:an ur sammanhanget.

Foto: Pantokrator, Kristus som allhärskare, mosaik i klostret i Daphni, public domain