Igår skrev jag med anledning av ett iråkat försommarbarndop under ett träd att jag inte gillar psalm 289 – den där moderna välfärdspsalmen om att Gud och Jesus är hållningslöst förlåtande och att människor rimligtvis bör har rätt att utan ansträngning få precis vad de vill av livet – eller närmare bestämt ”den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av”, faktiskt en frihet som är större och värdefullare än något som Bibelns tidigare omskrivna och hyllade hjältar hade kunnat komma med eftersom vår frihet till skillnad från deras ej bara är ”tomhet utan en rymd för drömmar”.

Även om jag inte nödvändigtvis tror på Jesus får jag obehag av denna respektlösa insubordination från människornas sida. Förr i tiden, det vill säga för hundratals år sedan hade sådant inte kunnat ske annat än vid vite av förlängd vistelse i skärselden men idag har gudsriket likaväl som välfärdsstaten avsevärt reducerat eller till och med upphävt straffskalorna.

Då fick jag en kommentar från en läsare som troligen med rätta blivit upprörd av en ännu tossigare psalm, nämligen 791:an som sedan 1983 spinner på det inställsamma temat att ”du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du”.

Förstår inte Svenska kyrkan och alla dessa stjärnögda, ogenomtänkta och uppblåsta psalmsångare, som faktiskt tror på textens ord om att de är älskade för sin egen skull just för att ingen är som de? Vet du vad försommarbarndopet egentligen handlade om? Jo, att en föräldrageneration i fyrtioårsåldern skulle fjäska för sina relativt nyfödda barn i samband med dopet. Där låg en skrikande, artonmånaders baby nedkladdad med fruktkräm medan prästen och gudföräldrarna försökte koppla säkerhetsgrepp på spenabarnet för att han inte med ett upprört skrik – och fullt medveten om att han även i det ögonblicket var älskad för sin egen skull då ingen var som han – skulle kasta av sig förtrycket och tulta iväg från den flåsande vuxenuppvaktningen.

Jag förstod då att jag betraktade tillkomsten av svensk barnuppfostran som går ut på att ungdomsgenerationen så tidigt som möjligt ska lära sig att dess frihet ej, som alla andras, alltså inte bara Guds och Jesu, utan också generationskamraternas, bara är tomhet utan något värdefullt unikt som de vuxna är skyldiga att hjälpa barnen att förvalta.

Måste det inte vara från dessa ännu outvecklade men lovande rötter som kommande generationer utvecklas medan vi vuxna, särskilt mammorna, tittar på och älskar barnen för deras egen skull, troligen även sedan de vuxit sig lite större och stötigt vägrar att ta ned de skitiga skorna från tunnelbanesätet mittemot när artiga men lite ängsliga vuxna försöker få snorungarna att ta reson och lyfta ned dojorna? Eller när de insisterar på att stöka till skollektionerna och vägra lärares order om att låta sig förvisas till korridoren eller orosanmäla sin skolfröken som inte tål att bli kallad hora.

Överdriver jag eller beskriver jag ett allmänt tillstånd i vårt land? Inte lätt att veta, men nog är det beskrivna sociala tillståndet mer allmänt nu för tiden är det var för bara några årtionden sedan. Jag vet att det finns stora grupper väluppfostrade ungdomar som aldrig skulle komma på tanken att knacka ned sin slöjdlärare i skolan men jag kan också läsa i tidningen om den för var dag alltmer skrämmande brottslighetsstatistiken och om de, som det verkar, alltmer förskrämda representanterna för det offentliga våldsmonopolet.

Grundproblemet kan vara att vi fjäskar för våra barn. Det börjar när de ilsket ålar sig vid dopfunten för att slippa vuxenvärldens instruktioner och i stället på egen hand (och med hjälp av välfärdsstatens konton och de hjälpsamma socialsekreterarna) söka bli den frihet där de är sig själva.