I serien samhälleliga järnlagar som jag inbillar mig att jag kommit på – fastän jag är medveten om att de stolta uppfinnarna för det mesta haft fräckheten att stjäla idésprången från någon ännu fertilare källa; se bara på Stalin som av det tacksamma sovjetfolket tillskrevs ansvaret för alla tänkbara mänskliga påfund från radiokommunikationen till atombomben som visserligen inte var färdigkonstruerad vid hans död år 1953, men vad bryr sig ett äkta snille om att hans hjärna slutat fungera? – känner jag mig särskilt belåten med insikten att hur mycket överheten än pratar om decentralisering och subsidiaritet så går utvecklingen obönhörligt åt andra hållet, det vill säga att högre hierarkiska nivåer obönhörligen ackumulerar makt samtidigt som de svär på att de med full kraft driver motsatt process.

Det skulle inte förvåna mig om denna relativt nyupptäckta sociologiska järnlag är en kusin till järnlagen om de anslagsfinansierade organisationernas omsättningsmaximering; i varje fall har jag under ett halvsekels samhällsobservationer aldrig sett något göra så starkt intryck på mig som sådana organisationers lyckliga pardans.

Det ingår i ritualerna kring den ständigt avancerande centraliseringen av makt att processens sanna innebörd ska förnekas och påstås exemplifiera sin egen motsats. Jag vet inte hur många decentraliseringsprojekt jag medverkat i, bara att de alla slutat på samma sätt, nämligen som biografier över försöket i form av svarta, dammiga, mappar som troligen kommer att kunna återanvändas i andra myndigheter, av andra konsulter men alla för likartade och psykologiskt genomtänkta projektbeteckningar, till exempel DEPROL som uttyddes Decentraliserad Projektledning och var en militär variant av järnlagen där jag faktiskt för första gången hade den hisnande upplevelsen av att se hela skaror av människor ärligt och gemensamt förkunna en betydelsefull insikt samtidigt som de gör något helt annat.

Skulle vi inte vara igång nu igen? Decentraliseringsprojekt som koncentrerar organisationernas makt i toppen av sina hierarkier finns i hela EU men nu tänkt jag bara på ett oväsentligt projekt på svensk botten som handlar om att flytta makt från Riksdagen till Regeringen. ”Förstärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende”, heter det. Det handlar om att Regeringen på vissa villkor – kvalificerade majoriteter exempelvis – ska kunna centralisera makt från Riksdagen – de folkvaldas församling – till sig själv. Regeringen ska helt enkelt kunna ta över den lagstiftande makten. Om du tror att jag läst den promemoria på 629 sidor där det beskrivs hur Regeringen skyddar demokratin och ökar domstolarnas oberoende genom att ta ifrån dem makt så har du inte förstått ty allt det relevanta har jag redan i DEPROL-mappen.

Detta hindrar inte att det förekommer viktiga genombrott i det nu aktuella statsärendet. Ett är rent språkligt. När Regeringen tar makt från de ombud för Folket som tillsatts i demokratisk ordning kallas det att ”makten delegeras”, det vill säga utsätts för en hierarkisk nedåtförflyttning i stället för tvärtom. En annan innovation är att Regeringen själv ska bestämma när det är läge att decentraliseringscentralisera och hur länge det nya tillståndet ska pågå, till exempel sex månader för att därefter förlängas. Decentraliseringsmöjligheterna är oändliga.

Egentligen skulle jag behöva rita en vetenskaplig karta över den svenska statshierarkin. Främste makthavare är Folket. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, står det i Regeringsformen. Folket har emellertid delegerat makten till sina valda ombud i Riksdagen. (Här är ordet ”delegerat” rätt använt, nämligen i betydelsen ”nedåtflyttad”.) De valda ombuden i Riksdagen har dock på ett oklart sätt, som vi helst inte rotar i,  sin tur delegerat den från folket erhållna makten till de valda ombuden representerade av Regeringen men då bara tillfälligtvis och i samband med omröstningar i Riksdagen. ”Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför Riksdagen”, står det vidare i regeringsformen. Av detta förstår man att Folket är det högsta hönset av de här omnämnda fjäderfäna medan Regeringen enligt regelverket är det lägsta hönset, ett slags ”daglig ledare” som det heter på norska. Förman, typ.