När man läser eller hör talas om den transatlantiska slavhandeln, främst under 1700-talet, är det mycket som sällan nämns. Därför var det uppfriskande att läsa Patrik Engelaus text här som bidrar till att bredda perspektivet.

Jag har en vän, Thomas B, som envisas med att vrida och vända på frågan om slaveriet, i största allmänhet, men här ska jag bara återge våra samtal om den transatlantiska slavhandeln. Mer om detta intressanta ämne (slaveriet i allmänhet) kommer möjligen i framtida texter.

Thomas tankar inspirerades ursprungligen av kommentarer som Malcom Kyeyune yttrat och skrivit. Denne enfant terrible har inte bara oförskämdheten att belysa en del mindre uppmärksammade omständigheter, dessutom har han mage att vara färgad, fadern från ett afrikanskt land och modern en blek svenska. Malcom Kyeyune har påpekat att hans förfäder på faderns sida är nog så skyldiga eftersom de tillhörde en stam som ägnt sig åt att fånga in folk från grannstammar och sälja dem till engelsmän i hamnen. Ungefär så. Malcom Kyeyune har påpekat att det var långt humanare än som tidigare brukligt var – att slå ihjäl dem. Ständiga stamkrig har ju varit och är fortfarande ett utmärkande drag i stora delar av Afrika.

Min vän Thomas hakar på detta resonemang och menar att engelsmännen i själva verket gjorde en humanitär insats, köpte afrikaner fria för att transportera dem över Atlanten till Amerika där de kunde få arbete och bostäder. Thomas förnekar inte att afrikanerna många gånger behandlades illa. Dock undkom de att bli dödade i Afrika.

Även en rudimentärt ekonomiskt tänkande sjökapten förstår att behandla lasten väl vad den än består av, människor, tobak eller sockerrör. Att lasten är värdelös vid framkomsten fungerar naturligtvis inte. Halvdöda slavar var dålig arbetskraft och slavar på Atlantens botten var en ren förlust. Ingen transport av svarta afrikaner gjordes därför att det fanns ett egenvärde i att plåga dem.

Helt annorlunda var det med matroserna, skeppsgossarna från Liverpool och andra hamnstäder i England och Storbritannien. Arbets- och bostadslösa halvsvältande pojkar och unga män fanns i överflöd. Många ville pröva lyckan och mönstrade på för att vara med på resor i triangeltrafiken, England – Västafrika – Nordamerika – tillbaka till England.

Låt oss se på detta ur strikt ekonomisk synvinkel, säger Thomas. Skeppsgossarna behandlades sämre än slavarna. De var billig arbetskraft för rederierna, om de dessutom avled under resan var de gratis arbetskraft. Han jämför dem med dagens ryska soldater som i många fall rekryterats med fagra löften men inte tycks få betalt som utlovats och efterlevande står utan ersättning i händelse av död eftersom sådan sällan betalas ut.

Hur som helst, skeppsgossarna som avlidit under slavtrafiken kunde inte mönstra av och kvittera ut den utlovade lönen.

Med afrikanerna var det precis tvärt om, det gällde att de överlevde och mådde så bra som möjligt vid ankomsten till Amerika.

Jag testade dessa Thomas tankar på en yngre släkting som inte är opåverkad av tidens idéer om den vite mannens stora och ensidiga skuld. Mycket riktigt blev personen väldigt upprörd men kunde inte förneka den enkla logiken i Thomas resonemang. Möjligen vidgades perspektivet en smula.

BILD: Engelsk skeppsgosse. Målning av Thomas Rowlandson (1799).

Urban Hagman är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand och fil mag i behagligt tempo. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.