I boken Sverige och svenskarne eller från slott till koja. Minnen från en flerårig vistelse i Sverige (1893) skildrar amerikanen William W. Thomas Jr. (1839-1927) Sverige och svenskarna.

Författaren tituleras ”Amerikas förenta staters envoyé och extraordinarie och ministre plénipotentiaire i Sverige och Norge”.

Han var själv inte svenskättling, men som passionerad svenskofil hade han stor kärlek till det svenska folket och dess historia och kultur. Han grundade en svensk koloni i norra Maine, New Sweden, år 1870.

I förordet till boken Sverige och svenskarne eller från slott till koja berättar Thomas Jr. att det nu gått nära trettio år sedan han kom till Sverige första gången. Han blev då sänd av Abraham Lincoln till Göteborg som konsul:

Här var det jag först lärde känna, hvilket ädelt, storsint och gästvänligt folk svenskarne äro, i sanning värdiga afkomlingar af Gustaf II Adolfs krigare och Carl XII:s ”gossar blå”.

Efter att ha lärt känna svenskarna såg Thomas Jr. det som sin livsuppgift att i Amerika sprida kunskapen om detta folk, dess kultur och historia. Han höll föredrag och publicerade artiklar i tidningar och tidskrifter.

Utdrag ur bokens skildring av Stockholms skärgård med en anteckning den 28 april:

En dag, då jag ensam ströfvade omkring på en liten klippholme, alldeles midt emot bugten vid Långvikskär, träffade jag på en ejderhona, som rufvade på ägg. Hon tillät mig att nalkas, ända tills min hand nästan rörde vid henne, flög sedan ut i sjön, slog ned inom ett halft bösshåll, och simmade snabbt fram och tillbaka med utsträckt hals, hela tiden uppgifvande sina oroliga läten kåck— kåck— kåck. Hennes bo låg under de framskjutande grenarna på en låg buske. Hon hade gjort en urhålkning i den grofva sanden samt rundt omkring lagt några qvistar och litet torrt gräs och inuti fem stora, olivgröna ägg, nästan lika stora som gåsägg. Eundt omkring dem låg det mjuka, svällande, vackra dunet, som hon plockat från sitt bröst, och icke blott omkring dem, utan
dunet var nätt och omsorgsfullt instoppadt mellan alla äggen, så att det nästan betäckte dem. Då jag såg efter närmare, fann jag två ejderbon till under samma buske, det ena med fem och det andra med sju ägg. Detta lilla skär ligger inom hörhåll från boningshusen, och jag tviflar icke på, att det finnes ett dussin eller kanske tjugu ejderbon däruppå, och inom Långvikskärs öflock häcka, därom är jag öfvertygad, två hundra par ejdrar. Det är intressant att veta, att dessa nyttiga och vackra fåglar snabbt förökas i Stockholms skärgård, sedan förbudet att plundra deras bon och att efter den 28 April skjuta dem utfärdats och, hvad mera är, blifvit åtlydt; svenskarne äro nämligen ett laglydigt folk och det behöfves inga detektiver för att hålla uppsigt öfver dem.

I boken hittar jag även en rolig historia om hur svensk filbunke förvandlades till ett italienskt helgon.

Filmjölk, hvilken är fast och hård som gelé, är en vigtig beståndsdel af födan i ett svenskt bondehem. Den sättes fram midt på bordet i ett stort trätråg. Det är den enda rätten. Familjen och dess gäster sätta sig rundtomkring det festliga måltidsbordet, en hvar beväpnad med en stor träsked. Därefter strör husmodern, för att höja smaken, brun socker och ingefära uppå grädden, som utgör det öfversta lagret. Sedan utmärker en och hvar i form af ett V hvad han betraktar såsom sin rättmätiga del i den stelnade mjölken, och träskedarna hugga in på en gång och med all kraft, tills hela tråget är tömdt.

Jag har ofta fått njuta af ett dylikt mål och ofta därvid sett de mest aktningsvärda yttringar af själfförsakelse och artighet förekomma, men det gör mig ondt att behöfva tillägga, att en amerikanare, hvilken en gång i mitt. sällskap reste i nordens skogsbygder, vid ett eller annat tillfälle röjde en klandervärd lust att flytta de häfdvunna rågångarna och göra inkräktning på grannens område, där grädden var tjockast.

Mjölk i sådan form benämnes filbunke, och man berättar, att en gång en svensk sjöman, som låg för döden i ett sjukhus i Neapel, i hågkomst af sitt barndomshem, ropade i full yrsel: ”filbunke, filbunke”.

”Ack!” sade de fromma italienska sjuksköterskorna. ”Hör, han anropar sitt fosterlands skyddshelgon.”

Det träffade sig så, att det ögonblicket blef en vändpunkt i sjukdomen, så att sjömannen, hvilken läkarne gifvit förlorad, sedan blef bättre. ”Det är Sanda Fillebunca, som har räddat honom”, sade sjuksköterskorna. ”Hvilket mäktigt helgon måtte icke i själfva verket den vara, som så kan rycka en man ur dödens käftar.”

De skyndade sig därför att gifva det svenska skyddshelgonet plats bland sina helgon, ocli ännu i dag — så säger vår historia — ropa de naiva neapolitanarne, när de äro sjuka: ”Sanda Fillebunca! Sanda Fillebunca! or a pro nobis!” eller i trogen öfversättning: ”O du heliga filmjölk, o du heliga filmjölk, bed för oss!”

Finns det helgon vid det namnet? Jag har googlat men inte hittat något. Kanske ska man leta efter ett snarlikt namn? Kanske räcker William W. Thomas juniors redogörelse som bevis?

Nästa gång någon säger ”Vet du, Lucia kommer från Italien”, så kan du svara ”Må så vara, men italienarna har fått Sanda Fillebunca av oss!”