Många kvinnojourer och skyddade boenden får nu stänga. Orsaken är, enligt Rapportredaktionen, en ny kritiserad lag.

Kritiserad av vem? undrar jag.

Kristina Alexandersson som arbetar på kvinnojouren Hera i Arvidsjaur står och gråter uppgivet och tröstlöst. Hon hulkar:

– Jag blir ledsen att vi måste stänga ner jouren nu! Och veta att så många kvinnor som söker stöd och hjälp nu inte kan få det. Det är jättesorgligt!

Anledningen till att alla elva skyddade boenden i Norrbotten får stänga är den nya lagen om tillståndsplikt som infördes den 1:a april. Den går ut på att man måste ha utbildad personal på jourerna vilket jag ser som ett stort framsteg.

Jag har haft många ärenden med misshandlade kvinnor där skyddat boende varit aktuellt. I de fall polisen varit inblandad har de alltid arbetat mycket engagerat och professionellt. Vilket är mer än jag kan säga om många jourer och boenden jag varit i kontakt med.

Jag har träffat många outbildade på dessa kvinnojourer. Jag tänker här på dem som inte är socionomer, som betett sig mycket märkligt och snarare förvärrat situationen för kvinnorna än stöttat dem.

De har velat bli kompisar och nära vänner med kvinnorna, gett dem direkta råd och förmaningar och öppet visat sin besvikelse när de skyddade inte följer deras råd till punkt och pricka. De har predikat om alla mäns potentiella farlighet, öppet visat ett allmänt manshat och i största allmänhet betett sig mycket oprofessionellt.

Det kan låta konstigt för många att man inte ska ge konkreta råd om hur en klient ska agera och hantera sitt liv. Det tyckte jag själv när jag första gången fick lära mig detta på socialhögskolan. Men jag insåg snabbt hur korrekt ett sådant förhållningssätt är.

Man har aldrig hela bilden av en klients liv klar för sig, hur mycket man än vet genom utredning. Genom att ge direkta råd och de följs kan allt gå helt fel och till och med förvärras. Då har den utsatta kvinnan fått en ny fiende, socialsekreteraren, som får skulden för allt.

Utan att känna Kristina på Hera i Arvidsjaur vågar jag påstå att hon är direkt olämplig att arbeta på en kvinnojour/skyddat boende. Kristina är förmodligen, av hennes uppträdande att döma, den som är mest upprörd och ledsen när de får in en ny klient. Vilket är allt annat än att vara inkännande och förstående och det sista en våldsutsatt kvinna i chockfas behöver.

Kristina påminner mig om alla de oprofessionella och känslosamma kvinnor som tog sig an ”ensamkommande barn från Afghanistan”, som till största delen var unga vuxna män som hade levt hela sina liv i Iran. Många av dessa kvinnor var som Kristina något övermogna och deklarerade lyckligt att de fått ”En son!”.

Det förvånade mig då att detta fick fortgå trots att man kunde ana både sexuella och känslomässiga övergrepp. Vilket även senare bekräftades i en del fall.

Här har regeringen instiftat ännu en ny välbehövlig lag. De minst lämpade ska bort så fort som möjligt från de mest svaga, sårbara och utsatta!

Se inslaget från Rapport här.