Den skotske 1700-talsekonomen Adam Smith skrev två särskilt uppmärksammade böcker. En av dem var Teorin om de moraliska känslorna och den andra var Om folkens välstånd. Dessa världsberömda böcker var lättlästa (vilket nog berodde på att Smith författade dem innan fackekonomerna blivit ett avskiljt skrå bland tänkarna som bara skrev för varandra). Böckerna köptes av högskolestudenterna för att tio till femton sidor – de som handlar om Den osynliga handen – skulle komma på tentan. Texten skummades av tentanden och placerades därefter, troligen för evärdelig tid, på undanskymd plats i hans bokhylla.

Teorin om den osynliga handen är egentligen trivial. Den går ut på att två individer i en marknadsekonomi, som kunde antas ha motsatta intressen, i verkligheten inte har det eftersom de tjänar på att hjälpa varandra. Bagaren satsar på att baka bättre bröd och kunden köper därför sina bullar från just den bagaren och båda upplever sig ha gjort bra kap i sina affärer.

Där i studentens hylla stod de epokgörande böckerna utan att låta sig besväras i årtionden tills jag helt nyligen gjorde mig ett oviktigt men ändå intressant ärende. Adam Smith var en noggrann iakttagare och skarp analytiker av slaveriets stormaktstid. Även vår tid har gjort det sedan några sekel nedlagda slaveriet till något av den här epokens glansnummer om man studerar vad vi nu anser om det numera avdöda (undantaget delar av Asien och Afrika) slaveriet så som det i ganska samstämmiga ordalag presenterats av sådana som Frantz Fanon, Sven Lindqvist, Harriet Beecher Stowe, Black Lives Matter, Michel Foucault, Jacques Derrida och så vidare.

Jag formulerade nämligen två frågor. Den första var om teorin om den osynliga handen fungerade även för slavhandeln. Mådde både slavhandlaren och slaven oförmodat bättre av den kommersen? Smiths svar var ja. Slaven mådde bättre om staten lade restriktioner på slavhandlarens frihet vilket var precis tvärtemot slavhandlarens egennyttiga men felaktiga drivkrafter:

Vänlig behandling gör inte bara slaven trofastare, utan också mer snabbtänkt, och därför av dubbla skäl mer användbar. Han närmar sig mer en fri tjänares ställning och kan besitta en viss grad av redbarhet och förkärlek för sin herres intresse, dygder som ofta utmärker fria tjänare men som aldrig kan finnas hos en slav som behandlas på det sätt man vanligen slavar i länder där ägarna är fullständigt fria från alla reglementen och gör precis som de vill.

Min andra fråga följde av den första. Om nu den osynliga handen verkade även inom slavhandeln och åtminstone handlaren fick något gratis som han inte hade räknat med, nämligen oväntat produktiva slavar. Relativ frihet för slaven var till nytta även för slavhandlaren. Det konstiga var att handlarna var så långsamma med att dra nytta av vad de borde ha uppmärksammat direkt, det vill säga att slavar liksom oxar måste skötas väl: ”… den odling som bedrivs med hjälp av boskap är mycket beroende av den goda omvårdnaden av denna boskap, måste profiten och framgången av den odling som bedrivs av slavar vara lika beroende av den goda behandlingen av dessa slavar”.

Men varför hade denna enkla tanke så svårt att få fäste i skallarna hos kolonialisterna, att ”teorin om den osynliga handen gäller även för människor? Varför var de så ovilliga att tjäna lite mer pengar genom att vara hyggliga?”.  Den enda rimligt trovärdiga teori jag hört är att slavägarefruarna brukade låta vrida tänderna ur munnen på unga, attraktiva slavinnor för att fruarnas män skulle hålla händerna borta. Det fungerade säkert på det avsedda sättet men hämmade nog också de snygga flickornas arbetslust.

När Smith skrev sina böcker runt 1800 var engelsmännen troligen världens girigaste folk. Deras snikenhet var så monumental att de enbart för att tjäna lite mer pengar år 1833 gjorde alla slavar fria inom det Brittiska Samväldet. Snart nog gick de så långt att de förbjöd slaveriet även på haven och i andra länder så den extra hacka som fanns att tjäna på att slaveriet upphävdes skulle tillfalla vad fransmännen kallade ”det perfida Albion” och inget annat egennyttigt folk.