Efter att jag flera gånger sett det filmklipp där en poliskvinna försöker tysta en medborgare som uttalar sig om gängkulturen, är jag så arg att jag har blodsmak i munnen. Rosenrasande, som man sa förr. Sverige är ett sjukt land. Svensk polis har inte bara ödmjukt överlämnat våldsmonopolet till de kriminella utan har dessutom mage att ta sig ton mot vanligt folk, när de öppnar munnen. Det är så oanständigt att jag måste bita ihop för att inte skriva något jag får ångra.

Filmklippet visar hur poliskvinnan bestämt stegar fram mot den upprörde medborgaren och säger åt honom att lugna sig. När en annan man säger åt henne att låta mannen prata säger hon att han minsann inte behöver skrika.

Det är direkt oförskämt. Hur har hon ens mage att säga åt hederligt folk, som ser det offentliga rummet tas över av kriminella kräk, att de inte ”behöver skrika”. Som om det inte funnes all anledning till att göra exakt det – som om det inte hade funnits anledning att höja rösten och skrika i åratal, decennier.

Jämför den här poliskvinnans agerande med det vi såg under BLM-upploppen pandemi-sommaren 2020, då en den kvinnliga polisen Lisa Simonsson böjde knä inför upprorsmakarna och sedan grät och kramade dem, eller under korankravallerna 2022 när polisen sprang och gömde sig för att inte ”provocera”. Kriminella vågar man minsann inte konfrontera men skötsamma människor anser man sig kunna hunsa hur mycket som helst.

Jag tror att polisens nedlåtande attityd mot vanligt, skötsamt folk handlar om en kombination av vanlig simpel feghet och ett behov av att få lägga det lågaffektiva bemötandet åt sidan och åtminstone någon gång få visa sig auktoritär och mäktig. Det vågar de uppenbarligen bara göra när de möter hederligt folk, som varken kastar sten, bränner bilar eller försöker attackera dem. Det äcklar mig storligen.

För några år sedan, när en berusad och narkotikapåverkad man körde i 130 på 30-sträckan utanför mitt hus och krockade med ett ställverk så flera kvarter blev mörklagda var polisen hur tillmötesgående och förstående som helst – mot honom. Mot oss andra, som bor i området och samlades för att se vad som hänt, vad de däremot direkt otrevliga. Då skulle det minsann pekas med hela handen och marscheras bredbent och förmanas till både det ena och det andra. De varma leendena, de förstående blickarna och de kamratliga klapparna på axeln reserverade de för bilgalningen som just riskerat människoliv och orsakat enorma kostnader för samhället.

Filmklippet på den kvinnliga polisen som försöker tysta medborgaren i Skärholmen har bland annat delats av mordoffrets syster, som också läste lusen av Magdalena Andersson när hon godhetsposerade i området. Och i kommentarsfältet står svart på vitt vad hederligt folk anser om polisens uppträdande. Här är några av kommentarerna:

”Varför går den kvinnliga polisen och gömmer sig ??”

”Dålig polis som ska tillrättalägga och tysta folk. Alla borde skrika och säga högt vad man tycker och som är uppenbart fel.”

”Hade han varit kriminell hade hon bockat och bjudit på kaffe. När han är ofarlig och skötsam ska han vara tyst. En av alla anledningar till varför samhället ser ut som det gör, de kriminella är första klassens medborgare och ges större rättigheter än alla andra.”

Det skulle vara skönt att kunna skriva att det där sista är överdrivet. Men det kan jag tyvärr inte, för påståendet stämmer bara alltför väl överens med verkligheten. Det är enbart när polisen konfronteras med vanligt folk som de tar till brösttoner och beter sig auktoritärt. När de möter kriminella – som verkligen borde bemötas med hårdhet – då är det ”lågaffektivt bemötande” som gäller. Det är en ynkedom så vedervärdig att det gör ont att betala skatt för att bidra till eländet.

Polismyndigheten är inte ensam om att gulla med kriminella och uppvisa en arrogant och nedlåtande ton mot skötsamt folk. Samma tendens finns i hela det offentliga samhället, där kriminella per automatik tycks anses mer skyddsvärda än vanligt folk, och till och med mer än brottsoffren.

Det gäller förmodligen även den 12-årige pojke som såg sin far mördas mitt på öppen gata. I det här sjuka samhället görs sannolikt ingen skillnad på honom och de ungdomar som sköt hans far. Gärningsmännen ses som minst lika utsatta som pojken själv – kanske till och med mer – och om och när de grips kommer det inte att vara någon hejd på daltandet.

Efter mordet intervjuades SVT:s ”krimexpert” Diamant Salihu av en kollega. Han förklarade då att ungdomarna som gjort det här lever så utsatt, och under sådan stress, att det helt enkelt blev för mycket för dem när den 39-årige mannen sa åt dem att bete sig som folk. Då kan det hända sådana här saker, menade experten.

Jag anar att vi, inom en inte alltför avlägsen framtid, får se ett Salihu-signerat krimreportage i SVT, där han – på skattebetalarnas bekostnad – gör en djuplodande dokumentär om de utsatta ungdomarna i Skärholmen som var så spända och rädda att de råkade skjuta en oskyldig man i huvudet.

Foto: Den kvinnliga polisen i Skärholmen, Skärmdump Facebook