1961 studerade meteorologen Edward Norton Lorenz vädret med hjälp av ett revolutionerande nytt hjälpmedel – en dator. Med datorn modellerade Lorenz olika vädersituationer och hur de förändrades. Datorns beräkningar var deterministiska, vilket betyder att samma siffror ger samma resultat. Därför blev Lorenz förvånad när han spolade tillbaka en vädermodell, satte igång den igen, men fick totalt annorlunda väder. Det var som att se om en film och finna att slutet förändrats.

Efter mycket huvudbry fann Lorenz förklaringen: datorn avrundade en siffra från sex decimaler till tre decimaler. Så exempelvis ”0.293416” blev ”0.293.” Detta är mindre än en tusendels skillnad. Konstigt nog räckte detta för att skapa en helt annorlunda vädersimulering.

De flesta forskare hade nog struntat i denna märklighet och gått vidare, men Lorenz ställde en intressant följdfråga: Kunde sådana småsaker inte bara orsaka stora förändringar i datormodellen av vädret, utan även i verkligheten? Idag illustreras denna idé med att en fjäril som viftar med sin vinge i Brasilien kan orsaka en tornado i Texas – ”fjärilseffekten.”

Nå, men stämmer det? Kan en fjärils vingslag orsaka sådana förändringar att en tornado uppstår eller inte uppstår? Svaret är ja. Ofta jämförs detta med hur dominobrickor fäller varandra, eller hur varje länk i en kedja drar med nästa länk, eller hur en snöboll som rullar ned för en backe växer till en lavin. Faktiskt så talar vi ofta om ”dominoeffekten,” ”kedjereaktioner,” och ”snöbollseffekten” i sådana här sammanhang. Kärt barn har många namn.

Något som inte förmedlas av dessa metaforer är att i verkligheten så leder de flesta förändringar till långt fler än ytterligare en enda förändring. En domino slår bara i en domino, en länk i en kedja hakar bara i nästa länk. Men de förändringar fjärilsvingen (eller vad det nu gäller) orsakar sker indirekt och över tid genom stora nät av orsak och verkan. När fjärilen viftar med sin vinge så rör sig luftmolekyler ut i alla riktningar, ungefär som vattenringar efter att man kastat i en sten. Dessa förändringar kommer sedan att orsaka andra förändringar, och så vidare. Dessa förändringar växer sig sedan större och större, då varje förändringar orsakar allt fler förändringar. En förändring leder till (låt oss säga) två förändringar, och dessa två orsakar två ytterligare förändringar var, och så vidare. Då får vi exponentiell tillväxt: 1, 2, 4, 8, 16, 32, 64, 128, i all oändlighet. Förr eller senare lär en av dessa förändringar – bland mycket annat – vara en tornado i Texas. Tornadon i Texas har naturligtvis ytterligare konsekvenser. Ju mer tid som passerar desto färre likheter finns det mellan en värld där fjärilen viftat med vingen och en värld där den inte gjort det.

Det är passande att en sådan småsak som en datorbugg hade ett sådant inflytande för upptäckten av det forskningsfält Lorenz nu blev fader till: kaosteorin. I vanligt tal betyder ”kaos” oreda och förvirring, men i vetenskapliga sammanhang så betyder det lite förenklat att små förändringar i ett lagbundet system kan få stora och effekter.

Denna lagbundenhet är intressant på så vis att det betyder att sådana här saker kan ske även när det inte finns någon ”riktig” slumpmässighet. De beräkningar som datorn gjorde var bundna av matematikens lagar. Trots det kunde en liten förändring gav helt annorlunda resultat. Att små förändringar kan ha sådana våldsamma effekter på resultatet kan dock få det att framstå som slumpmässigt.

När vi väl har fått upp ögonen för dessa småsakers storhet så hittar vi exempel överallt, inte bara i vädret. Särskilt vanligt är det i samhället. En ung forskare blir nyfiken på ett buggat datorprogram och skapar ett nytt vetenskapligt fält. Ett gäng terrorister flyger in ett flygplan i World Trade Center orsakar och decennier av krig. En anställds fusk sänker Barings bank. Putin beordrar invasionen av Ukraina. Ett saknat ”-” i en datorkod spränger NASA:s rymdraket. En mutation i ett fladdermusvirus orsakar en pandemi. En ärkehertig mördas och första världskriget startar.

Småsakernas inflytande gör det svår att förklara samhällsutvecklingen. Små saker är ju svåra att se just eftersom de är små. Vi kan aldrig spåra ursprunget av en tornado till en fjäril. På samma vis kan vi sällan spåra samhällsförändringar till liknande småsaker, trots att de totalt kan ha förändrat resultatet. Man skulle kunna likna ett sådant sökande vid att leta efter en nål i en höstack, men det räcker inte. Snarare vore det som att leta efter ett specifikt höstrå i en höstack. Även om vi kunde hitta detta höstrå så skulle det ändå inte betyda något. Strået är likadant som alla andra strån.

Att förstå saker handlar om att observera mönster. Detta gäller även för samhället. A följer B som följs av C. Ju mer regelbundet mönstret är, desto lättare att förstå. Småsakernas kaotiska inflytande kastar detta över ända. Vi måste ständigt fråga oss om det vi ser är mönster eller slump. Detta sätter gränser för vår förklaringsförmåga. Orsakades ett krig av ekonomiska, sociala, och politiska faktorer som vi kan studera, eller hade en general bara sovit dåligt? Kunde berlinmuren ha hållit om en nyhetsuppläsare formulerat sig annorlunda? Hade ett annat kinesiskt agerande förändrat coronapandemin? Vi vet inte. Frågor som dessa är stora problem för samhällsvetenskaperna, och är det främsta hotet mot dessas status som vetenskaper.

Men problemet är värre än att vi inte kan hitta en förklaring. Tvärtom så är problemet att vi alltid kan hitta en förklaring. Men förklaringen ska ju vara sann också. Låt oss sägas att vi ska förklara något: ett krig, en revolution, en finanskris, en samhällsprocess. Vi vill få klarhet varför det skedde, och vad orsakerna var. Men orsaken kan mycket väl vara något mycket litet. Kanske en idé helt enkelt poppade upp i en världsledares huvud, och att denna sedan likt en lavin växte till ett krig. Om inte detta hade skett så hade kanske hela det fenomen vi studerar aldrig skett.

Vi skulle visserligen kunna studera de omgivande förutsättningarna: laviner kan orsakas av småsaker, men det krävs vissa omständigheter. Mer specifikt en viss mängd snö av en viss konsistens på mark med en viss lutning. På så sätt kan inbördeskrig förklaras med, säg, ekonomiska problem och religiösa meningsskiljaktigheter. Men problemet blir ju då att det finns många exempel på länder med ekonomiska problem och religiösa meningsskiljaktigheter som inte hamnar i inbördeskrig. Kanske har dessa länder bara tur, och de drabbade länderna bara otur. Men det duger inte som förklaring. ”Tur,” ”otur,” och ”slump,” är synonymer till det mest plågsamma uttalande vi kan göra: ”jag vet inte.”

Något som bidrar till denna förvirring är att de stora småsakerna inte själva brukar vara en del av vad som ska analyseras. Samhället påverkas av massor med saker som inte studeras direkt av samhällsvetenskaperna, som sjukdomar, lönnmord, vetenskapsmäns snilleblixtar, individers religiösa uppenbarelser, och världsledares uppväxtvillkor. Sådana saker kan ha enorma konsekvenser om de sker på rätt plats och vid rätt tillfälle, men precis som med fjärilens vingviftande så är deras effekter svåra att utröna. Vi tror gärna att förklaringen till samhällsförändringar ligger i samhället, men så rättvis är inte världen. Samhällen är inte slutna system, utan påverkas kraftigt av sådant som ligger utanför dem.

Samtidigt är det svårt att acceptera att småsaker kan ha så drastiska effekter. Tänk exempelvis en person som vandrar längs en bergskam, och sedan faller ned på den ena sidan. Då kan det mycket väl tyckas som om det var ett tydligt mönster att han skulle falla åt, sig, vänster. Alla observationer stödjer det. Men samtidigt så är det tydligt att om han bara hade tagit ett steg i en annan riktning så hade han kunnat falla åt höger istället. Och om han hade lyckats hålla balansen så är det möjligt att han hade klarat passagen. Ju större småsakernas konsekvenser blir, desto mer otroligt känns det att en småsak har varit orsaken, och desto svårare att acceptera att det kunde ha gått helt annorlunda.

Politiska motsvarigheter till bergskammen skulle kunna vara revolutioner och statskupper. När en ny regim väl är på plats så tycks den ofta så mäktig att vi tror att det aldrig hade kunnat gå annorlunda. I sådana sammanhang kan småsaker få stora konsekvenser som sedan leder till större saker, i och med att den segrande fraktionen tar makten över staten. När Bolsjevikerna tog makten i Oktoberrevolutionen var de bara några tusen, men när de väl satt vid spakarna så växte deras antal strax till miljoner, och de kunde dominera Ryssland i 70 år.

Som motsatt exempel kan vi ta den misslyckade kommunistiska statskuppen i Indonesien år 1965, där kuppmakarna helt enkelt glömde arméreservens högkvarter, trots att de besatte alla omkringliggande byggnader. Detta tillät regeringen att slå tillbaka, med stora konsekvenser för ett land som nu har 270 miljoner invånare.

Frågan blir då vilket värde det finns i att försöka förstå samhället. Vår självsäkerhet kan lätt fälla oss här. Vi lyssnar på förklaringar från journalister, samhällsvetare, politiker, och intellektuella, och tyckare. Ofta är dessa övertygande. Men att de är övertygande blir ett problem – för kommer de med övertygande och logiska förklaringar för sådant som är slumpmässigt och ologiskt, sådant som lika gärna inte kunde ha hänt? Är vår bästa journalistik och samhällsvetenskap inte bättre än astrologi, att stirra på moln, eller hitta på sagor om varför tärningen rullade som den gjorde? Vi kan titta på ruinerna av en gammal civilisation och tänka: ”jag varför det hände.” Men det kanske överhuvudtaget inte hade behövt hända? Det är möjligt att vi klarar oss bättre om vi inte försöker förstå. Eller åtminstone om vi kan undvika att lura i oss att vi faktiskt gör det.

BILD: Edward Norton Lorenz (1917-2008) och datorn Royal McBee LGP-30.

Jakob Sjölander är filosof och författare, bland annat till ”100 Failed Predictions” och “The Future of Yesterday: Predictions, Forecasts, and Failures”.