Vår tids stora politiska fråga handlar om invandringen som på omvälvande sätt påverkar befolkningen genom den omfattande kriminaliteten. Den påverkar även statliga och kommunala institutioner. Vårt rättsväsende, våra fängelser och många av våra myndigheter är överbelastade. Vår sjukvård och våra skolor har stora problem med överbelastning och med bråk i klasser samt personal som slutar. Att ett stort antal invandrare bor i Sverige innebär inte att vi ska klandra dem. Istället är det de politiker som styrt Sverige i Regeringen och i Riksdagen, som är ansvariga för den negativa utvecklingen.

Mot bakgrund av detta är grundlagen av intresse. Den av Sveriges fyra grundlagar – som styr Riksdag och Regering och därmed styr politikerna i dessa statsbärande institutioner vad gäller invandring – är Regeringsformen (RF) som började gälla 1974. Den ersatte då 1809 års Regeringsform. Vilka skyldigheter och vilka befogenheter har Riksdag och Re-gering enligt RF?

Möjligheten till invandring är inte i sig en grundlagsfråga men RF 1:2 om välfärdsmålet för den offentliga verksamheten och RF 9:1-2 om finansiering av den offentliga verksamheten har betydelse i frågan om invandringens storlek. RF 1:2 om välfärdsmålet gör Sverige till ett lockande land för invandring och RF 9:1 om finansmakten gör det möjligt för Regering och Riksdag att få in skatt som kan finansiera invandring i enlighet med välfärdsmålet.

För dem som bor i landet stadgar grundlagen, RF 1:2, att målet för den offentliga verksamheten ska vara den enskildes välfärd. Enligt den bestämmelsen ska den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det Allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa. Detta gäller även för invandrare.

RF 1:2 har lett till betydande lagstiftning som rör rättigheter till bidrag och andra förmåner. Paragrafen handlar om det övergripande syftet med staten. Detta är ju ett grundlagsstadgande som måste få varje nybliven riksdagsman att tänka till och se sin roll från en sådan utgångspunkt. Detta är ju den svenska statens viktiga uppgift enligt grundlagen. Det är alltså inte att upprätthålla ett starkt försvar och en tillräcklig polisverksam-het eller att tillse att vägar, avlopp, vatten och el sköts, som RF från 1974 anger vara mål för verksamheten, utan det är välfärden. Men stadgandet i RF 1:2 och den lagstiftning som stiftats mot bakgrund av detta grundlagsstadgande innebär stora kostnader för sta-ten. Detta gäller i än högre grad vid hög invandring och särskilt om invandrare inte kan tas upp av arbetsmarknaden och försörja sig själva.

Täckandet av kostnaderna – som uppfyllandet av välfärdsmålet medför – hänger samman med de möjligheter att beskatta folket som finansmakten i RF 9:1-2 anger. Det finns inga gränser angivna i grundlagen för hur mycket Riksdag och Regering får ta ut som skatt och inte heller för vilket ändamål – utöver välfärd enligt RF 1:2- som skatt får tas ut.

I RF 9:1-2 stadgas att Riksdagen beslutar om skatter och avgifter samt om statens budget. En budgetproposition lämnas av regeringen till riksdagen inför kommande budgetår, vilket innebär att välfärdsutgifter inför kommande år för myndigheter under regeringen måste ingå i propositionen. För kommunernas välfärdsutgifter är det kommunerna själva som beslutar om höjd skatt men lagstiftning om kommunala skyldigheter om välfärd stiftas av riksdagen och varje kommun måste sedan se till att skatter täcker välfärdsutgifter som kommunernas socialnämnder har, enligt lag från riksdagen.

Jurister är inte särskilt aktiva i samhällsdebatten kring de juridiska villkoren för Riksdagens och Regeringens agerande men det var juris doktorn, docenten, hovrättsrådet, ställföreträdande justitieombudsmannen och regeringsrådet Gustaf Petrén (1917-1990). Han publicerade många debattartiklar om bland annat grundlagsfrågor. Han intresserade sig för den övergripande frågan om rättsstaten i förhållande till medborgarna. Det handlade om grundlagens betydelse. Ett område som Gustaf Petrén intresserade sig för i sina debattartiklar var finansmakten i RF 9 kap. Han frågade ”var tog folkets rätt vägen” och lyfte därvid fram finansmaktens hantering. Han såg finansmakten som en viktig del av förhållandet mellan de enskilda och staten/samhällsmakten och han hänvisade till samhällsfördraget enligt vilket ”man föreställer sig att medborgare slutit sig samman för att låta en överhet sköta vissa gemensamma angelägenheter som de enskilda inte kan ombesörja var och en för sig. För att systemet ska fungera måste staten, ha rätt att av de enskilda få ut de medel som behövs för de gemensamma uppgifternas utförande”. Det är på så sätt, konstaterade Gustaf Petrén, man kommer fram till en rätt för det allmänna – stat och kommuner – att ta ut skatt från medborgarna.

I 1809 års RF fanns ett stadgande om att ”svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta utövas av riksens ständer allena vid allmän riksdag”. Det var alltså folket som beskattade sig självt. Stadgandet hade sitt ursprung i ett tidigare system med skatt på jord, som gav fasta inkomster till staten. Detta var då statens fasta inkomster och när inkomsterna inte räckte uppstod ett underskott. Underskottet täcktes av att folkets företrädare årligen åtog sig en s.k. bevilling (ett beviljande, ett samtycke) för att täcka underskott som uppstått i statens finanser. På så sätt blev det en extra inkomstskatt. Denna årliga bevilling gjorde att budgeten gick ihop. Det var svenska folkets rätt att beskatta sig självt.

Rätten att beskatta sig själv fanns i grundlagen tills den ersattes genom 1974 års grundlag. Då var det ingen som tänkte på folkets rätt längre. Gustaf Petrén frågade sig: ”Vad har blivit av denna folkets rätt?” Synsättet hade ändrats av riksdagens ledamöter. Det hade istället blivit statens rätt att beskatta medborgarna och det var denna statliga funktion som riksdagen utövade. Gustaf Petrén sympatiserade inte med detta utan frågade istället: Är det inte på tiden att komma tillbaka till den gamla tanken om skatten såsom något som medborgarna närmast frivilligt gemensamt åtar sig för att möjliggöra att de gemensamma uppgifterna blir fullgjorda. Han vände sig emot den okontrollerade friheten för riksdagsflertalet att göra vad de vill, när det gäller att överföra de enskildas tillgångar till det allmänna.

Idag kan konstateras att invandringen har blivit alldeles för stor och kostsam inte bara när det gäller bidrag och förmåner utan även när det gäller påfrestningar i form av brottslighet och kulturella motsättningar. Myndigheter, rättsväsende och fängelser är överbelastade. Vi kan även konstatera att det är politikerna som styrt oss in i detta. De har haft för stora möjligheter att beskatta Sveriges befolkning.

Vi borde kanske därför ändra grundlagen på ett sådant sätt som Gustaf Petrén ansåg och gå tillbaka till den gamla tanken om skatten såsom något som medborgarna, närmast frivilligt, gemensamt åtar sig för att möjliggöra att de gemensamma uppgifterna blir fullgjorda. Med den negativa utvecklingen i Sverige, har grundlagens mål om välfärd i det närmaste vänts till sin motsats och den personliga, ekonomiska och kulturella välfärden tas istället ifrån befolkningen genom bland annat omfattande kriminalitet och höga skatter.

Gunilla Edelstam Docent, Jur. dr.