Mina ord kan verka skrytsamma men du kan alltid avfärda mina tankar med en fräsning och dra slutsatsen att fågelhjärnor som jag inte behöver tas på allvar. Men jag anser att jag är den ende som ser klarsynt på 1974 år regeringsform som i år fyller femtio år.

När ett land formulerar en ny konstitution så är det ett tecken på ett politiskt maktskifte. En ny gruppering kommer till makten och i den mån den avser att följa regelverket, grundlagen till exempel, är det besvärande att landets fundamentallag föreskriver något annat än det som de nya makthavarna har för avsikt. När Karl XII var död kunde man inte ha en grundlag som gav kungen diktatoriska befogenheter Det fick skrivas en ny. Det är i det perspektivet man ska förstå 1974 års regeringsform.

I en del länder, till exempel i Afrika, växlar makten ofta utan att regelverket förändras. Det beror bara på att man inte avser att bry sig om reglerna. Putin gör inte heller det.

Efter demokratins införande i Sverige passade 1809 års grundlag de nya härskarna allt sämre. 1809:an var en 1700- och 1800-talsprodukt med kunglig beslutsrätt och sådan maktdelning som blir praktisk när stridiga intressen ska regera ihop. Det passade inte den enhetliga grupp bestående av en ny sorts härskare – valda ombud som fick lära sig att gå på partimöten och lyssna på partimedlemmarnas synpunkter i stället för att, som tidigare och oavsett partitillhörighet, bli riksdagsman på grund av position och förmögenhet.

Vid pass 1974 var det dags för den nya svenska politiska härskarklassen att träda fram och med en ny regeringsform deklarera sitt makttillträde. Politikerväldet hade uppstått och regeringsformen representerade dess kröningsfest.

Svenska Dagbladets ledarsida uppmärksammar den 23 mars den här processen utan att för den sakens skull notera att något av en revolution faktiskt inträffade när de samlade politikerna från alla partier – nu med samma existensvillkor, samma löner etc – kastade masken och framträdde som det politikervälde de gradvis blivit. När de nya folkvalda makthavarna blivit varma i kläderna gjorde de som alla makthavare: de skaffade sig mer makt, här kallat demokrati. I ledarartikeln redovisas bland annat konstitutionsutskottets ordförande, socialdemokraten Hilding Johanssons bergfasta övertygelse att politikerväldet var på rätt väg:

Därför har jag inte heller svårt att se förlängningen: den fortsatta kampen mot kvarlevande privilegier, mot orättvisor och sociala skillnader och för en utvidgning av demokratin till nya områden med företagsdemokrati och ekonomisk demokrati som väsentliga inslag.

Oavsett till vilket parti en modern politiker hör så har han samma instinkter som Hilding Johansson. Det har inte med att göra att de skulle vara hjärntvättade av socialdemokraterna utan beror på att de alla står under influens av samma levnadsomständigheter. Ska det vara så svårt att begripa?

Enligt SvD-ledaren har konstitutionsutskottets ordförande Ida Karkiainen (S; på bilden) frågat sig om demokratin måste skyddas mot de folkvalda. Det är en häpnadsväckande naiv fråga som i varje seriös demokrati borde mötas av alla folkförsamlingars muttrande instämmande.

Såklart att Kerkiainen och hennes kollegor inte har något incitament att syna sin egen maktutövning i sömmarna men det borde finnas något slags propedeutisk kurs för landets härskare där de kan bekanta sig exempelvis med den stora skräcken hos USA:s Founding Fathers att de valda ombuden skulle ta makten från medborgarna. Något sådant borde man kunna begära av dig, Ida!