Häromdagen hamnade jag i en gradvis alltmer animerad middagsdiskussion. Sådana kan numera efter min erfarenhet handla om en av tre saker: 1. att invandringen är för stor (och verkar ha parkerat sig vid ungefär 120 000 nya uppehållstillstånd året), 2. att de kriminella inte fått läsa några böcker och just därför blivit kriminella, hör här bara vad som drabbade Lillemor, av dialekten i radion att döma boende i Bohuslän (jag ska inte säga att Lillemors  lättrogenhetet inför bedragaren hade något att göra med att Lillemor var uppfödd på en ö men kanske gjorde det saken värre att Lillemor var spelsugnare än de flesta och kunde inte låta bli att satsa 10 000 kronor när hon förlorat 100 kronor; det fattaruväl att inte kan vinna tillbaka pengarna om du inte satsar förklarade Oliver, Lillemors privata speltränare, samt 3. att samtalet ofelbart glider in på middagsgästernas tilltagande krämpor. Det senare kan man inte göra annat åt än att förklara sig själv odödlig och sedan fylla på sitt vita vin.

Jag skäms lite för min antydan att Lillemor skulle vara särskilt dum för att hon vuxit upp på en ö och därför led av inavel men om du hade hört Oliver per telefon blåsa henne på tusenlapp efter tusenlapp skulle du nog också tappa tålamodet inte bara med brottsligheten utan också med pensionerade dumhuvuden från bohuslänska öar i yttre havsbandet. Eftersom du antagligen inte kan föreställa fåraktigheten hos en Lillemor så ska jag citera Frans G Bengtsson (1854 – 1954; den bok ur vilken jag citerar publicerades 1937) en av vårt land professionella enfaldsanalytiker och världsberömd för berättelsen om Röde Orm.

Frans G hade hittat följande citat ur en samtida tidning: ”Vår tids mest brännande problem är problemet om utbildningen av våra sinnesslöa”. Det här är en känslig sak. Tanken på de sinnesslöas utbildning var vid detta lag knappast påtänkt. Frans G försöker förklara för just dem av oss som borde få hjälp att bekämpa sin dumhet att vi har hamnat rätt. ”Vår kultur är den första av alla kulturer som systematiskt ägnat sig att aktivisera den mänskliga dumheten, vårda den, kläda den, och förse den med uttrycksmöjligheter; tack vara detta har dumheten på senare tider förvandlats från ett negativt tillstånd till en positiv och av verksamhetslust  sjudande makt. Den mänskliga dumheten har alltid existerat, den har alltid varit mycket vanligen förekommande, men den har till helt nyligen i väsentlig mån varit oartikulerad, tyst och en smula bortskymd. Principiellt deltog den förr inte i kulturarbetet: Den hade sitt arbete i solida undre skikt, sysselsatt med att gräva i jorden…

Idealistiska människosjälar på 1700-talet kommo på en lysande idé. De tänkte ut att man borde höja mänskligheten genom att fylla den med kunskaper i största möjliga utsträckning. Oberäkneliga välsignelser skulle härav följa: vantro, vidskepelse och annat sådant elände skulle utrotas, förnuft skulle bryta in på allvar, djupets begåvningar skulle stiga mot kulturens höjder. Tanken vann anklang, bokstavstecken och multiplikationstabeller började pluggas in och folkens fäder gladdes av hjärtat att se analfabeternas otrevliga skara decimeras och här och var försvinna.

Men bakom allt detta skrattade naturens obotligt ironiska makter bäst till sist: en stor fatalitet låg på lur bakom alltsammans, ett oundvikligt följdfenomen inträffade: de inskränkta fingo också kunskaper pluggade i sig: de imbecilla slogo sig också på läs- och skrivkonst och inte allenast djupens begåvningar började stiga mot ljuset utan också djupens träskallar…