Den förste som nämnde Sverige och svenskarna var Tacitus. I hans historia dök vi – liksom finnarna – upp för första gången. Han ansåg att vi svenskar var tappra och ordhålliga. Omdömet uppskattades förstås när han lästes av Axel Oxenstierna och av andra svenska makthavare. (Axess tv har ett program om Tacitus).

Detta sätt att upphöja andra folk praktiserades också av romarna gentemot sina tidigare århundrandes landsmän. Så gjorde också Tacitus. Han hade två sätt att kritisera de romare som han såg runt om sig i sin samtid. Det var bättre förr i Rom och fortfarande bland andra folk.

Detta är ett effektivt och populärt retoriskt grepp. Nu senast används det av Mauricio Rojas: Numera vill alla blicka bakåt. (SvD 17/3).

Rojas artikel är mycket roande. Han beskriver utförligt hur goda tider föder tankar och krav på ännu bättre villkor och förhållanden, beskrivna i det av Tage Erlander myntade begreppet De stigande förväntningarnas missnöje. Sämre tider leder däremot till ett idealiserande av tidigare epoker, så som redan Tacitus beskrev. Rojas påpekar att optimismen i Sverige under den andra hälften av förra århundradet sannolikt nådde sin höjdpunkt.

Under början av innevarande sekel formerade sig en allt dystrare tid – och därmed kom det förflutna att representera en svunnen guldålder.

Detta ger också möjlighet att upphöja det förflutna till ett ideal för politiken. Sverigedemokraterna har varit och är mästare i detta hantverk – men de har nu fått konkurrens av Socialdemokraterna, skriver Rojas. Liksom SD anger S den stora invandringen som orsak.

Rojas är naturligtvis kritisk till denna utveckling av politik och retorik. ”Finns det alternativ till dessa bakåtsträvanden och föga liberala tendenser,” frågar han sig. Det tror han.

Men slutar han: …”vi måste vara tydliga med att det är utifrån svenska historiska och kulturella förhållanden som denna mångfald ska utvecklas.”

Underbart! Han ställer sig bredvid dem han kritiserar och upprepar deras slagord!