En god vän som är mer noggrann än jag med litteratur, särskilt nyutkommen, ledde mig fram till det vanliga skrivbordet med nyanlagda boktorn. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna tillgodogöra mig så mycket litterärt förnuft som förevisades – det fick räcka med att jag erkände att det kanske handlade just om litterärt förnuft vilket var nog så mycket erkänsla för att komma från mig som inte tål stora doser skriftkonst.

Titta på den här, sa min värd, och höll fram en bok som jag mycket riktigt inte hört talas om men visades sig bestå av en tydligen mycket uppmärksammad kompilering av några decenniers brevväxling mellan Jan Myrdal och hans föräldrar nobelpristagarna Gunnar och Alva. Jag satte mig i en stol och skummade texten. Det tog mig inte mer än en minut förrän jag stirrade rakt framåt som för att hämta andan. Jag insåg att jag hamnat i ett dårhus på distans.

Mycket riktigt hade skriften sammanställts av journalisten Bosse Lindquist som redan tidigare kvalificerat sig för vansinnesuppdrag genom att skriva manus till en film om Dr Paulo Macchiarini, en egenkär men sympatisk kirurg som inte tvekade att ta livet av sina patienter bara det ledde till att han väckte internationell uppmärksamhet för sina påstådda medicinska framgångar.

Jan M bestämde sig tidigt, troligen före puberteten, för att han var sin generations eller kanske svensk historias främste skribent och filosof. Det var föräldrarnas – Uvves och Avvas – främsta uppgift att förse honom med allt han behövde. Han kunde sitta i Ulan Bator och ilsket förklara för sina halvtröga morsa hur hon skulle möblera den lägenhet i Mariefred som hon just köpt åt honom. En gång blev Uvve förbannad på honom och skällde ut honom över några sidor men lät det (sin egen ilska) passera och återgick till att förmå Utrikesdepartementet att göra omotiverade tjänster åt gossen, till exempel att på de generösa nobelpristagarnas bekostnad skicka reservdelar till Jans och Guns Citroën i Peking.

Att folk blir besatta av sitt eget överlägsna värde och på den grunden ser ned exempelvis på dumma släktingar är känt från tidigare. Så var det även här. Jan M kunde inte uthärda sina föräldrar annat än då de smickrade honom och gav honom värdefulla presenter – särskilt bostäder i strängnästrakten, verkar det. Men att uppblåsta personer som just Jan M skulle bli tagna på allvar och tillåtas sitt paddlika övermod – och tillika hållas för en av Sveriges mest framstående intellektuella – är obegripligt. Men så var det.

Här har jag fejkat ett stycke text i hans genre så att du förstår vad slags pappenheimare vi har att göra med, föredömet för erkända svenska författare som Jan Guillou och Göran Greider.

Smärtorna satte in vid morgonväkten. Det var lönlöst att ta ett sömnpiller. Sömnpiller är för svaga människor. Det kan bli en ny dag.

Jag har kramper. Att jag skrivit en bok som heter ”Bekännelser av en europeisk intellektuell” är uträknat i detalj. Folk måste veta vem de har att göra med.

Jag märkte att jag talade tyska, en ren, bildad tyska som jag lärt mig för Goethes skull. Jag lärde mig samtidigt latin för att kunna sjunga studentsånger utan brytning. Sedan klädde jag av henne och särade på hennes ben. Jag klädde av mig själv också (utom mina schweiziska vandrarpjäxor). Plötsligt kom jag ihåg att jag måste förklara för Avve att enda chansen att vinna en debatt är att döda kontrahenten.

Det är nu femton grader under noll och jag behöver en pistol. I Kabul hade jag hur många som helst. Jag måste bygga andra perspektiv på skeendet. Detta är inte detsamma som att försöka bli mystiker. Du kan öva på den tanken. En bogserbåt är på väg uppför floden. Man vet väl hurdana tyskarna är!

Jag hade varit inne på toaletten. Den hade jag snyggat upp och målat sommaren 1954. Där hade jag tagit ned den historiska samtidighetstabell som satt på väggen mitt emot toalettstolen. Teorin bakom denna placering var att varje vaken minut skulle fyllas av förnuft.