Sveriges Radio ska skära ner. 180 tjänster ska bort och 100 personer varslas, enligt Göteborgsposten. Flera program ska också läggas ner, som exempelvis Radio Swedens program på kurdiska, tigrinja och ryska. Och det är förstås bekymmersamt, om du frågar Lorin Ibrahim, producent på Radio Sweden kurdiska:

”För vår publik tror jag att det kommer att komma som en chock”

Det tror inte jag. Jag tror nämligen inte att det är särskilt många bland vare sig kurder, ryssar eller eritreaner som lyssnar på Sveriges radio, vilka språk de än sänder på. Och om de gör det så är det kanske dags att de försöker sig på att lyssna på svenskspråkiga program istället. När allt kommer omkring bor vi ju faktiskt i Sverige, även om man ibland kan tro att vi lever i ett helt annat land.

Att det skulle komma som ”en chock” för någon att Sveriges Radio tvingas skära ner säger mer om de anställdas bild av Sveriges Radio än om vad det faktiskt handlar om för slags institution. Det här är en skattefinansierad medieplattform som varje år uppbär drygt tre miljarder kronor. Att de nu måste spara 250 miljoner kan knappast göra särskilt stor skillnad på utbudet, förutom möjligen att program som inte lockar lyssnare kommer att läggas ner. Och det är väl bara bra, det. Varför ska det göras radioprogram som ingen lyssnar på?

Men det tror de förstås själva. Hur ska folk klara sig utan Radio Sweden på andra språk, liksom? Tja, det lär bli färre tillfällen för de anställda att sprida fejk news åtminstone. Det kanske gör lite ont.

Johanna Lindblad Ahl, som är ordförande i fackklubben på Sveriges Radio, säger till Göteborgsposten att beskedet togs emot med chock. Ska man skratta eller gråta? Vi pratar för fasen om medievärlden här, där det alltid är nedskärningar och där mängder av journalister får vara glada om de får projektarbeten på några månader i taget. Varför ska just medarbetarna på public service vara skyddade från verkligheten? För att det är så lätt att slösa på andras pengar?

Hon tror också att förändringarna kommer att märkas utåt, säger hon, även om medarbetarna är ”otroligt lojala” och för allt för lyssnarna. Men vad är det som oroar henne mest? Gissa…

– Vi är mycket oroliga för att det ska skapa press och stress för dem som är kvar och vi befarar sjukskrivningar, säger hon.

Och där kom det, det där som alltid kommer när institutioner och organisationer som lever på skattepengar tvingas spara in på andra människors pengar. Risk för sjukskrivningar, minsann. För att man tvingas ut och konkurrera med andra journalister, reportrar och programledare istället för att sitta säkert i ekan i public services stilla insjö?

Den reaktionen säger något om hur bortskämda de är, de som är anställda inom public service. Vanligt folk får vackert bita i det sura äpplet, dra på sig jobbsökarkostymen och börja tampas med CV och anställningsintervjuer. Men de här människorna, de har tydligen redan börjat hota med sjukskrivning på grund av ”press” och ”stress”.

Vad ska det stå på sjukintyget då? ”Patienten stressad över att nästan 100 personer av 2300 anställda kan tvingas gå”?

Man kan undra vad Försäkringskassan kommer att tycka om de sjukintygen. Fast det är klart, journalistdepression kanske smäller högre än vanligt folks sjukdomar, så att de till och med kan få ut pengar från sjukförsäkringen.

En annan fråga man med fog kan ställa sig är vad Sveriges Radio egentligen gör med alla pengarna. Att göra kvalitativ radio kostar inte mycket idag, med den teknik som finns, så vad är det de lägger sådana enorma summor på? Mellancheferna? Upphaussade utrikeskorrar?

Vad det än är som slukar pengarna så mår Sveriges Radio bara bra av att tvingas dra åt svångremmen.

Foto: Sveriges radio, Wikimedia commons