”I Herrens år 1520 intog kung Kristian den andre Stockholm vid den heliga Jungfruns födelse […]. Samma år på Fyra krönta helgons dag, som var den 8 november, lät han halshugga (efter att ha blivit krönt föregående söndag) två biskopar, Vincent av Skara och Matthias av Strängnäs, riddare och frälsemän, borgmästare, rådmän och borgare – över 120 personer…

Vad är detta? Bilden återger ett exemplar av Gesta Danorum (Danskarnas bravader), som den lärde Saxo Grammaticus skrev i slutet på elvahundratalet. Men det är inte så spännande. Det är däremot texten som återges under bilden ovan. Det är en skildring, gjord av Olaus Magnus, skriven för hand i bokens marginaler. Stockholms blodbad beskrivs.

Olaus Magnus (1490–1557) var själv med vid händelsen och återger på latin hur han »beskådade allt detta med fasa«.

Berättelsen fortsätter: Vidare lät han följande dag (efter löfte om lejd för att de säkrare skulle gå ut ur fängelset) hänga, stegla och halshugga ytterligare personer. Kropparna av de halshuggna låg kvar obegravda i tre dagar ända tills de fördes utanför Stockholm för att begravas.”

Det är alltså berättelsen om en av de mest dramatiska och omvälvande händelserna i vår historia, ofta återgiven av historiker och författare.

Hur skall denna händelse förstås?

Vid tiden höll landet på att stiga ur medeltiden. Fortfarande avgjorde framstående ätter landets politik, ofta genom väpnade uppgörelser. Staten var för svag.

Landet styrdes som i antikens Rom av de rikaste och mäktigaste familjerna. Först Gustav Vasa lyckades etablera den moderna, centraliserade staten – även om uppgörelserna mellan hans söner förlängde det tidigare tillståndet.

Länge styrdes Sverige alltså av klaner.

Då steg landet ur medeltiden. Nu stiger vi in i en ny medeltid. Centralmakten försvagas. Ett nytt klanvälde håller på att etablera sig. Med det följer antisemitism och annan ockultism. Antisemitism är bara kanariefågeln i gruvan. Alla vita utnämns också till villebråd, vilket svenska pojkar som misshandlas och flickor som våldtas får känna in på kroppen.

Alla institutioner måste stå emot försöken till påverkan från klansamhällena. Alla gör det inte. Socialdemokratin allierar sig istället med olika invandrargrupperingar, också de som bäst beskrivs som klaner.

Vad är att göra? Det första är att erkänna tillståndet. Sent omsider görs det nu. Det andra är att bryta klanväldet. Det är svårare. Det tillstånd av ömsesidigt beroende mellan klanmedlemmarna, som karaktäriserar

klanerna, grundas både på rädsla för repressalier och del i klanens vinster för den som lyder. Också de som försöker stå fria från klanens inflytande styrs av sin rädsla för klanen.

Enda verkliga motmedlet är att konsekvent utvisa alla klanmedlemmar som begår brott. Utvisningen är ett medel att skydda det svenska samhället. Alla olika påståenden om tillståndet i aktuellt hemland, som görs för att förhindra utvisningen är irrelevanta. Den utvisade är medborgare i sitt land och har att följa dess lagar. (I det fall klanmedlemmen har svenskt medborgarskap – upphäv det! – Men lagarna då? Ändra dem.)