Frågan kan verka märklig men den är faktiskt högst relevant. Det hävdas alltid att det inte pratas om kvinnliga åkommor, men i själva verket är det faktiskt precis tvärtom.

Efter att Svenska kyrkan nu börjat propsa på en speciell klimakteriepolicy (eftersom det pratas så lite om klimakteriet, enligt initiativtagarna) diskuterade jag detta med en god vän. Vi hade båda samma erfarenheter rörande det här, nämligen att klimakteriet är något som det pratas om jämt och ständigt, så till den milda grad att både hon och jag var rejält rädd för denna fas i livet redan när vi var tonåringar.

Det var likadant med min mamma, som var ung på 40-talet. Redan vid 25 års ålder var hon uppskrämd inför de vallningar, svettningar, sömnproblem och andra besvär hon oundvikligen skulle komma att drabbas av när hon nådde medelåldern.

Det är alltså inte det minsta tabubelagt att prata om klimakteriet, inte om mens heller, åtminstone inte i Sverige.

Googlar man på frasen ”prata om klimakteriet” får man över 8000 resultat. Om man däremot googlar på ”prata om erektionsproblem” blir det det bara lite drygt 600 träffar. Frasen ”prata om mens” ger 12 000 träffar medan ”prata om för tidig utlösning” resulterar i fem.

Det här gäller även sjukdomstillstånd. Ordet ”bröstcancer” genererar 637 000 träffar på Google. Söker du däremot på manssjukdomen ”prostatacancer” får du 414 000 träffar.

Det här med att det inte pratas om kvinnliga åkommor och besvär stämmer alltså inte. Istället är det de manliga besvären som verkar vara mer eller mindre tabubelagda. Kanske är det dags att vi faktiskt börjar prata mer om dem?