Den här julen har varit ovanligt mörk. Från min lägenhet ser jag ett hundratal köksfönster och i uppskattningsvis vart tionde lyste en adventsljusstake – i ännu färre den obligatoriska adventsstjärnan. Visserligen bor jag i en invandrarförort, men tidigare år har det funnits grannar som draperat sina balkonger med blinkande ljusslingor i regnbågens alla färger.

Kanske beror mörkret på stigande elpriser. Eller har folk blivit deprimerade av alla coronalarm, klimathot och kriget i Ukraina. Man kan heller inte bortse från det starka stöd terrororganisationen Hamas fick veckorna före jul, med jättedemonstrationer runt om i Europa. Hatet mot judarna spiller lätt över mot kristendomen och i år kanske det kändes olämpligt att uppmärksamma Jesu födelse. Terrorgruppen ISIS (som ideologiskt ligger nära Hamas) hade som uttalad policy att bekämpa den kristna julen, och många minns säkert terrorattacken mot en julmarknad i Berlin 2016.

Malmö kommun valde i år att inte önska invånarna ”God Jul” vilket Bitte Assarmo uppmärksammade här. Kommunen förklarar sig med att julen inte är tillräckligt ”inkluderande”, och lyfter istället fram eid som en familjehögtid där ”alla kan vara med”.

Ytterligare bidrag till julmörkret är klädmodet. Svart är den klart dominerande klädkoden i min förort, med svarta byxor, svart jacka och svart huva. Om kvinnor bär niqab är den i regel svart. Den här trenden ska inte enbart skyllas på muslimerna. Här är en bild på tämligen vanliga svenskar i Stockholm City och får man tro den här undersökningen gör svarta kläder oss både snyggare och intelligentare. Dock fick jag en obehaglig känsla när jag läste om hur en hel gymnasieskola klätt sig i svart; inte för att bli snygga och intelligenta utan för att markera mot sexuella övergrepp. Är det inte samma tanke som ligger bakom den svarta niqaben?

Eftersom jag är uppväxt i Bullerbyn minns jag jularna på 1900-talet. Då märktes mer av kyrkklockor, bjällerklang och tomteluvor ute på stan. Alla pyntade sina hem, affärerna hade julskyltning och överallt där det förekom barn organiserades luciatåg. Alla barnen fick julklappar och året avslutades med fyrverkeri på nyårsafton. Bara den sistnämnda traditionen har ökat i popularitet. Fyrverkerier och smällare hörs nu under advent, lucia, julafton och når en topp över nyår, för att avklinga fram mot skolstarten.

Det här låter ju som en dyster utveckling, men det finns ljuspunkter. När julen är hotad finns större anledning att fundera över dess innebörd. Och då tänker jag inte bara på den religiösa storyn vi hörde i småskolan. Julen blottlägger mycket av skillnaden mellan kristendomen och islam, och att fira jul istället för eid blir ett val i en pågående kulturkamp.

Julen är också en årlig påminnelse om att svenskarna tillhör ett folk med en kulturell särart. Ett faktum som av någon anledning blivit kontroversiellt. Vi firade jul långt innan vi nåddes av nyheten att det fötts ett gudomligt barn nere i Betlehem, och då handlade det mest om att överleva den mörka vintern.

Även om det är trevligt med julhälsningar – julen står inte och faller med en bekräftelse från Malmö kommun, eller inkluderande myndigheter. Vi är fullt kapabla att på eget bevåg tända våra adventsljus, klä granen, lura i barnen att det finns tomtar, sjunga julsånger, dricka alkohol och frossa i nyslaktad gris.