Den första mellandagen hade jag ett betydelsefullt ärende, som inte borde ha behövts, till Nybrogatan. Jag skulle till en bank för att få nya mobilkoder eftersom jag slarvat bort eller glömt de gamla. Mötet var bokat sedan tio dagar. Det hade snöat hela natten och på morgonen låg hela gatan vit och till synes orörd. Jag såg en stor snöhög som jag bara på kul beslöt att bränna igenom så att det sprutade. Jag har fyrhjulsdrift så det fanns ingen risk att fastna.

I nästa ögonblick satt jag fast. Bilen låg på magen på en stor ishög. Fyrhjulsdriften var till ingen nytta ty hjulen hade knappt kontakt med underlaget. Jag hade några minuter kvar till bankmötet. Då närmade sig en fara i form av två grönklädda parkeringsvakter. Sålunda konfronterad med överheten bad jag vakterna om dispens för att kunna gå in på banken och få utsträckt tid. Det beviljades av de helgtrevliga vakterna men inte av banken ty där fanns kö. Jag lomade åter till vakterna och bad dem lappa bilen ty alternativet att hitta en laglig plats fanns inte och banken tänkte inte vänta. Nybrogatan låg vit och oparkerad så långt man kunde se. Vakterna myste julvänligt mot mig och utfärdade ett tillfälligt p-tillstånd för fordon på ishögar.

Mellandagsmorgonen vaknade till liv. Butikerna slog upp sina portar och ställde ut reklamskyltar. Några morgonpersoner kom fram till mig för att informeras sig om problemet och lite försiktigt vandra runt bilen och mumla till varandra om det rätta sättet att hantera saken. Hjulen snurrade i luften. Bilen hade liksom gått på grund. En bärgare kunde komma tidigast om en timme.

Vid det här laget hade ett halvdussin personer samlats och spontant bildat en räddningspatrull. En kraftig karl som visade sig vara åkare och talade som folk egentligen bör tala i Stockholm tog kommandot och la upp olika strategier. Två invandrare, en troligtvis polack och en från Mellanöstern, kom i en lätt lastbil för att hämta möbler i en butik. Polacken tänkte ut flera lösningar som presenterades för åkaren. Först kom han med en spade men det var utsiktslöst, sa åkarn, för spadar av lättmetall biter inte på tjock is. Strax kom polacken tillbaka med saker att lägga framför hjulen. När han misslyckats både med brädor och gummimattor verkade gruppens beslutsamhet ha fått sig en törn. Jag samlade mig till några erkännsamma ord till tack och folk droppade av.

Men polacken hade inte gett upp. Strax kom han med ett rep han lånat i en affär och lyckades fästa det i lastbilschassit. Jag hade turligt nog en släpögla som tillhörde BMW:s original och inte använts på fjorton år. I den fäste jag repet. Allmänheten, som nu anade att det var saker på gång, kom långsamt tillbaka till händelsernas centrum.

Polacken kontrollerade arrangemangen och spände sig som en cirkusartist inför ett eldslukartrick. Han hade en röd, åtsittande overall och bara han haft guldfärgade handskar och skor så kunde han ha gått rakt in på arenan.

”Lastbilen är för lätt”, sa åkarn, men det ökade bara polackens beslutsamhet. Han kanske inte kunde släpa min bil från ishögen, men då fick han väl rycka bort den. Han brummade ett slag med Ford Taunusen som om den varit en speedwayhoj inför start och släppte kopplingen så lastbilen tog ett skutt och sedan stannade.

Men min bil var fri och verkade inte ha gått sönder någonstans. En känsla av triumf spred sig i den lilla arbetsgruppen. Kanske inte så mycket att skryta om men händelsen var ändå ett vittnesbörd om vad människor som inte känner varandra tillsammans kan åstadkomma med lite god vilja. Polacken gjorde närapå en segergest åt publiken. ”Nästa gång kan det ju vara jag som står där hjälplös på en ishög”, sa åkarn blygsamt som om det varit god ton att be om ursäkt för god vilja och handlingskraft.