Det är synd om Jimmie. De andra barnen låter honom inte vara med och leka. Detta trots att han delar med sig av sina leksaker, och att det överhuvudtaget inte skulle bli någon lek utan dessa.

Många får detta intryck av behandlingen av Sverigedemokraterna. Och visst finns det ett korn av sanning i det. Men vi ska inte anta att Jimmie Åkesson tar illa upp – hans pansar av intorkade spottloskor skyddar honom. Åkesson vet att svenskar inte gillar mobbning. Sverigedemokraterna tjänar på att behandlas illa. Eller åtminstone att det verkar som om de behandlas illa.

Att Sverigedemokraterna inte får vara med och leka betyder främst att de inte får vara med i regeringen. Men är detta något Jimmie Åkesson sörjer? Nja. Han har ju fått betalt via Tidöavtalet. Nog vore det fint att få sitta i regeringen, men det viktigaste är ändå politiken och opinionssiffrorna Det finns klara fördelar med att stå utanför. Den första har redan nämnts – ingen gillar mobbning.  

Men det är inte den enda fördelen. En annan är att man slipper ta ansvar för den förda politiken. Regeringens misslyckanden färgar inte av sig på Sverigedemokraterna. Det gör visserligen inte regeringens framgångar heller, men ingen förväntar sig några sådana.  Och även om det skulle bli några sådana så kan nog Åkesson norpa åt sig en del av äran.

Sverigedemokraterna flyger alltså under radarn. Detta är viktigt, då partiets största svaghet är dess medlemmar. Detta visas av den ström politiska vildar och internethatare man producerar. Nog gör Åkesson sitt bästa för att rensa i leden, men han vet att han har få medarbetare som klarar en intervju i Rapport. Sverigedemokraterna saknar, på gott och ont, de politiska broilers som befolkar andra partier. Alltså är det bra att låta de granskningar en ministerpost för med sig falla på dessa broilers, som ibland faktiskt klarar det. 

Samtidigt hade det definitivt funnits fördelar med den legitimitet ett regeringsmedlemskap fört med sig. Det kanske största av dessa fördelar är att man skulle kunna ropa ”nananananana!” åt Vänsterpartiet, som ännu aldrig suttit i regering. Nog vore det fint att tvinga resten av Tidöpartierna till en pudel stor som en Grand Danois och erkänna Sverigedemokraterna som en respektabel och inte det minsta rasistisk samarbetspartner.

Men frågan är om Åkesson vill ha denna legitimitet. För detta vore att man erkändes som ett parti som alla andra. Men vill man verkligen vara ett parti som alla andra? Även om huvudskälet till att de som röstar på Sverigedemokraterna nog gör det för att de är missnöjda med invandringspolitiken, så är det också många som gör det just eftersom Sverigedemokraterna inte är som andra partier. De är lite ruffigare, lite tuffare, skolgårdens ensamvarg. Barnen bjuder kanske inte med ensamvargen för att leka, men det är kanske för att de vet att ensamvargen inte skulle acceptera?

Jimmie Åkesson har nu en avundsvärd position, och åtnjuter det bästa av två världar. Han har stort politiskt inflytande, men är samtidigt skyddad från konsekvenserna. Han har en insiders makt och en outsiders frihet. Det finns inga skäl för honom att ändra på det. Jag misstänker alltså att Jimmie Åkesson inte vill med i regeringen. Det är trevligt även utanför värmen i Rosenbad. Offerkoftan värmer gott. Men Åkesson vill nog inte att folk ska veta att han gillar läget. Även hans egna partimedlemmar vill fram till köttgrytorna. Och om regeringspartierna fick veta att Åkesson faktiskt inte är så intresserad av regeringsmedlemskap så skulle de inte betala honom så generöst för att hålla sig borta.

Jakob Sjölander är filosof och författare, bland annat till ”100 Failed Predictions” och “The Future of Yesterday: Predictions, Forecasts, and Failures”