Okunniga personer som jag tror ej sällan att muslimer är så underutvecklade i sitt tänkande att man inte behöver ta dem på allvar. Till exempel vägrar de att erkänna kvinnors jämställdhet med män vilket strider mot alla våra kristna värderingar och därför är fel.

Ej heller förstår vi att muslimerna själva tar sina falska idéer på största allvar. Det har de alltid gjort. Terrorismen och de religiöst inspirerade muslimska illdåden som drabbar oss västerlänningar är inget nytt. Jag tänker till exempel på IS-ledaren Abubaker Al Baghdadi som hade ett slags motsvarighet på 1880-talet i form av en ledare, Mahdin, som hade föresatt sig att lägga hela världen under ett muslimskt välde. General Charles Gordon, engelsk befälhavare i Egypten och Sudan, begärde förstärkningar. Men London sa nej och Gordon dog i strider vid Khartoum. Imperiet var skakat.

Med detta menar jag att muslimer ofta har fasta föreställningar som vi må tycka är helt crazy men ändå tas på största allvar av de troende. Ett exempel är ansvaret för barn. Muslimer anser att föräldrarna har det slutgiltiga ansvaret för sina barn men det gör inte vi svenskar, åtminstone efter Barnkonventionen som för fyra år sedan blev svensk lag. Jag skrev till exempel så här:

De sociala myndigheterna ”skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro”.

Jaha. Nu råkar lilla Agnes, fem år, ha kristna föräldrar som tycker att dottern ska lära sig Fader Vår utantill, för annars, Agnes, får du inget lördagsgodis. Om de sociala myndigheterna har gjort sin uppgift enligt artikel 42 ”att genom lämpliga och aktiva åtgärder göra konventionens bestämmelser och principer allmänt kända bland såväl vuxna som barn”, till exempel genom att på dagis utbilda Agnes i hennes rätt att slippa lära sig Fader Vår, så kanske Agnes omtalar sin förtret över det uteblivna godiset, och då kan det vara kört för hennes föräldrar. Enligt artikel 4 är nämligen konventionsstaterna, alltså deras socialsekreterare, skyldiga att gripa in: de ”skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention”.

Det är ord och inga visor. Myndigheterna ”skall” ingripa med ”alla” lämpliga åtgärder. Ett förhör med föräldrarna, eller åtminstone en reprimand, är väl det allra minsta? Jag menar innan myndigheten, om föräldrarna är så oförsiktiga i sitt kristna nit att de framhärdar i att Agnes ska lära sig en kort bön (som för några årtionden sedan var obligatorisk i folkskolan), tar till med grövre artilleri.

Ligger det inte nära till hands för en muslim som tar sin tro och sitt föräldraansvar på allvar att anklaga svenska sociala myndigheter för kidnappning eller barnarov när de mot föräldrarnas vilja placera barn på  barnhem enligt Lagen med särskilda bestämmelser om Vård av Unga? Ska vi bli förvånade om upprörda människohopar i Baghdad demonstrerar för att förhindra att myndigheterna i Sverige, dit deras svågrar emigrerat med sina barn, omhändertar barnen även om omhändertagandet skett enligt en svensk lag som inte är acceptabel för muslimer?

Vad har det med General Gordon att göra? Bara det att han fick lida för att den engelska regeringen inte begrep att ta muslimernas ilska på allvar. De svenska myndigheterna verkar vara lika bigotta idag. Myndigheten för psykologiskt försvar menar att ”den så kallade LVU-kampanjen omfattande exponerar en sårbarhet i det svenska samhället i form av avsaknaden av tillit mellan svensk offentlig förvaltning och vissa invånare”. Tacka sjutton för det. Jag skulle inte tillitsfullt gå på torget och betrakta hur de högg händerna av tjuvar om jag bodde i Riyadh.

Även svenskar bör begripa att kulturskillnader är starkare droger än vi gillar att medge.