Ursprungligen, åtminstone fram till trettio- eller fyrtiotalet, fanns det bara en sorts socialdemokrater. Denna stabila originaltyp var förstås partimedlem, fackligt ansluten och arbetade i industrin. Han, ty han var en han, gick för det mesta på mötena. Frugan jobbade i hemmet.

Detta var innan det välfärdsindustriella komplexet började byggas, också av socialdemokratin, av ledande figurer såsom Alva Myrdal. Folk i det välfärdsindustriella komplexet skilde sig i grunden från industriarbetarsossarna. Dels var de för det mesta kvinnor och allt eftersom årtiondena gick antog de en särskild karaktär. De började betrakta sig som offer för ett förtryck som utgick från samhället i allmänhet och deras män i synnerhet. Med dessa välfärdsanställda kvinnor som ledande och alltmer militanta stormtrupper bildades så småningom den troligen starkaste distinkta folkrörelse nationen haft sedan den karolinska armén, nämligen feministrörelsen. Feministrörelsen var inte att skoja med. LO-pampen Stig Malm höll på att få sparken sedan han kollektivt kallat dessa kvinnor för ett ”fittstim”.

Sossekvinnorna och sossemännen gled gradvis ideologiskt isär. Männen definierade sig som gråsossar vilket betydde att de betraktade sig som normala människor och hellre umgicks med polarna än med sina galna kärringar för att inte tala om sina eventuella kommunistiska barn som läste något onödigt på universitetet.

Så småningom upptäckte partiet att gråsossarna alltmer övergick till att rösta på sverigedemokraterna ty en sverigedemokrat var samma sak som andra gråsossar men gillade inte invandrare som till stor del levde på vad gråsossarna betalade i skatt. ”Du har väl ingen anledning att gnälla på skatten”, säger stimledamoten till sin vresige make, ”du tjänar ju mer än jag.” ”Men det är jag som betalar din lön”, svarar gråsossen”, och allt det andra också som välfärdssystemet kostar”. ”Det där förstår jag inte”, säger hustrun och snörper på munnen”. ”Försök då och sälja dina dagisplatser på exportmarknaden så får du se”, svarar gråsossen som ofta oroar sig över om det ska gå att sälja Scania-vagnarna han skruvar ihop.

I åtskilliga år har jag undrat om inte SAP varit så skakat av sina inre motsägelser att ett sönderfall borde anas i faggorna. Huvudfalangerna vore å ena sidan kvinnoförbundet och ungdomsförbundet och organisationer för andra funktionärer inom det välfärdsindustriella komplexet. Den falangen gillar invandringen – inte minst eftersom det skapar jobb åt falangens funktionärer. På det viset kunde ett slags terrorbalans upprätthållas mellan partiets två avdelningar. Väljare bytte gradvis från välfärdskomplexet till de av sverigedemokraterna dominerande sektioner vilket välfärdskomplexet kompenserade genom ambitiös rekryteringsverksamhet bland nyanlända och genom ivrigt förtal mot sverigedemokraterna som fick tåla att kallas nazister, brunråttor och motsvarande.

De senaste veckorna har två metamorfoser inträffat mellan partiets två falanger. Det är som om de bytt manus eller talepunkter med varandra. Välfärdsfalangen har plötsligt deklarerat att den i stort sett misslyckats med sin välfärds- och integrationspolitik. Den organisation som i årtionden skrutit om sin förmåga att bedriva integrationspolitik har nu vänt på kuttingen:

Vi kan inte nog understryka allvaret i den klassmässiga och etniska segregation som råder idag. Sverige har fått en ung generation som är födda i landet men endast har erfarenheter av fattigdom, föräldrar som saknar jobb, trångboddhet, bristande skola, bristande språk, bristande utbildning och som inte identifierar sig som svenskar eller som en del av svenska samhället.  

Att växa upp i våra särskilt utsatta områden är att berövas möjligheterna till samhällsgemenskap, kontakter med samhället i övrigt och likvärdiga möjligheter till skola, jobb, språk och delaktighet i samhällslivet. Svenska språket är i delar av landet ett minoritetsspråk och möjligheterna att lära sig svenska är begränsade då personer med svenska som modersmål knappt finns i området. Trots att en generation är födda i Sverige och inte har särskilt stark koppling till sina föräldrars ursprungsländer så upplever de ”inte heller Sverige som sitt land”. I våra utsatta områden lever idag en ung generation utan framtidstro.

Vad kan de vinna på att understryka hur dåligt de skött sig?

Även den sverigedemokratiska avdelningen har gjort helt om. Jimmie Åkesson som sedan årtionden fått skäll för sin avoghet mot invandrare ändrar sig och blir plötsligt så till en grad avog att han nu vill börja riva moskéer.

Allt går inte att förstå men det kommer kanske andra tider. Kanske har Åkesson blivit övertygad om att tillräckligt många svenskar nu tappat tilltron det gamla invandringsprojektet för att det ska lösa sig för honom att ta bladet från munnen vid valurnorna. Han kanske gör bedömningen att det inte längre skadar att bli omnämnd som fascist av politikerkollegor som ändå ingen kan ta på allvar.