Nyligen skrev Patrik Engellau en mycket tänkvärd text här på DGS, om vita män. Det fick mig att fundera lite på just vita män. De män som jag vuxit upp med – min pappa, min morfar, min bror. Och numera min man och min son förstås plus alla andra vita män jag känt och älskat genom åren. Det här är en hyllningstext till vita män.

Jag växte upp i en alldeles vanlig arbetarfamilj, med en pappa som jobbade inom industrin och en mamma som var hemmafru ända tills jag började skolan. Om inte sambeskattningen hade tvingat ut henne i arbetslivet skulle hon ha förblivit hemmafru, sa hon ofta, för hon älskade att vara just det. Och jag förstår henne. Vad kan vara mysigare än att pyssla hemma, laga långkok och ta hand om sin familj?

Det får man inte tycka idag. Gör man det har man gått i ”kvinnofällan”. Men min mamma upplevde sig aldrig fångad i någon fälla tillsammans med pappa, tvärtom. De var jämställda och jämlika på sina egna – och olika – villkor.

Pappa var en rättskaffens och god människa. Inte överdrivet rättskaffens och inte överdrivet god – bara en helt vanlig ”bra karl”, som man sa på den tiden. En bra karl. Som stod upp för det han trodde på. Sin familj, sina vänner, ett välordnat liv där man skötte sig, var hederlig och pålitlig och stod för sitt ord. Vad som än hände visste jag att jag kunde lita på att pappa alltid fanns där för mig.

Något ”vitt privilegium” hade han nog aldrig hört talas om och även om han hade gjort det hade han knappast känt sig träffad. Han växte upp med fjorton syskon, i en familj där alla stretade och slet från tidig ålder, gick sex år i folkskola och började jobba direkt därefter. Först som springpojke, därefter med skogsröjning. Och på lediga stunder jobbade han med allt det som tillhör ett jordbruk.

Med andra ord: Han slet. Hårt. ända tills han blev vuxen och kunde flytta hemifrån och börja jobba inom industrin. Där han slet minst lika hårt, samtidigt som han var en jämställd och uppmärksam make och en tillgänglig och underbar far åt mig och min bror.

Kanske var det just på grund av allt slit som han fick sin första hjärtinfarkt redan i 50-årsåldern – kanske var det ärftliga faktorer som spelade in. Oavsett vilket vet jag en sak: den vite man som var min far var så långtifrån privilegierad som tänkas kan. Han fick slita ihop varenda krona, till skillnad från alla privilegierade slashasar som sitter på medieplattformar och orerar om hur utsatta och diskriminerade de är.

Många sådana vita män har passerat i mitt liv. Hederliga, skötsamma, jämställda, kärleksfulla och arbetsamma. Bra karlar, helt enkelt, män man kan lita på och som man känner sig trygg med.

Män som idag blir hånade, föraktade och bespottade på ledarsidor, i böcker, poddar och överallt där den ointellektuella och aggressiva genusfeminismen breder ut sig. Men som fortfarande är lika högt älskade nu som förr, av alla oss kvinnor som kan tänka själva och inte går på skitsnacket från de infantila.

Foto: Bronsreliefen Boforsmomomentet från 1949 av konstnären John Lundqvist placerad utanför Karlskoga Konsthall, Wikimedia Commons