Efter Hamas terrordåd mot Israel den 7 oktober festade exilpalestinier loss på svenska gator och torg. Det var rena karnevalsstämningen när de körde runt med bilar, smällde av fyrverkerier och dansade i glädjeyra över massakern på judiska barn, kvinnor och åldringar. Malmö, Helsingborg, Växjö och Stockholm var bara några av städerna som drabbades och frågan som både jag och många andra ställde var: Var fanns polisen?

Var de än befann sig så var det inte där de borde ha varit. Och så är det alldeles för ofta numera. Inte ens när polisen faktiskt är på rätt plats vid rätt tillfälle kan man vara säker på att de genomför sitt uppdrag. Under de muslimska korankravallerna 2022 lät de upprorsmakarna husera fritt på gatorna, medan de själva tog skydd. Vid ett tillfälle lyckades ett par av de aggressiva och i många fall mordlystna upprorsmakarna stjäla en polisbil som de körde omkring med. Det kallas ”lågaffektivt bemötande” och ska säkerställa att de kriminella inte blir provocerade.

Svensk polis är, med andra ord, inte polisiär längre. Istället har den blivit socialtjänsten 2.0. Och anledningen till att svensk polis numera är så usel på att göra sitt jobb är det kvinnliga inflytandet.

Det är naturligtvis inte politiskt korrekt att ens andas om att kvinnor gör sig bättre i andra sammanhang än de polisiära, men det är inte desto mindre sant. All genusforskning i världen kan inte förändra det faktum att män och kvinnor skiljer sig åt biologiskt och har olika egenskaper. Det är just de egenskaperna, och hur de kompletterar varandra, som fört vår civilisation framåt genom historiens gång. Män är män och kvinnor är kvinnor, och där män är hårda, fysiskt starka och beredda att skydda sina familjer till varje pris är kvinnor mjuka, förlåtande och beredda att trösta och krama när så behövs.

Den här förlåtande, försonande mjukheten gör inte kvinnan mindre värd än mannen. Men den gör henne mindre lämpad för vissa yrken, som just polisyrket. Ytterst få kvinnor har den pondus som behövs för att ingjuta respekt hos våldsverkare och kriminella. Psykopater som möts av kvinnlig mjukhet och moderligt tålamod kommer alltid och utan undantag att reagera med att bli ännu mer övertygade om att de kan bete sig hur som helst utan konsekvenser. Med andra ord: de mjuka, traditionellt kvinnliga egenskaperna förvärrar bara situationen. Därför är det direkt förödande att de nu har tillåtits bli norm inom polismyndigheten.

Ett mycket talande exempel på hur fel det kan bli när kvinnor tar på sig uniformen och ska skydda civilsamhället mot brott är förstås Lisa Simonsson som förnedrade sig själv, och hela poliskåren, under de olagliga demonstrationerna sommaren 2020, då ligister tog över det offentliga rummet mitt under rådande pandemirestriktioner. Istället för att peka med hela handen och beordra ett stopp för den olagliga sammankomsten valde hon att gå ner på knä och sedan börja krama vilt främmande människor, mitt under pågående pandemi, med tårarna strömmande nerför kinderna (se bild ovan, skärmdump Youtube).

Men Lisa Simonsson är långtifrån det värsta exemplet på hur feminiseringen försvagar och utarmar polisen. Ett ännu värre exempel är Carin Götblad. Den nu 67-åriga Götblad har varit med så länge att hon blivit som en institution i polisiära sammanhang. Eftersom hon dessutom är den kvinnliga inkompetensen personifierad är hon förstås omåttligt efterfrågad i main stream-medierna. De missar aldrig en chans att låta henne komma till tals och hon stormtrivs förstås när hon framför kameran får pipa fram sina floskler om ”baaarn” och ”utsatta områden” och om att det i grunden är de etniska svenskarnas fel att de blivit kriminella.

Jodå, så är det, enligt Carin Götblads evangelium. Så sent som i januari i år, när hon bjudits in till SVT Nyheter, förklarade hon att svenska folkets dåliga ”inkludering” är en av orsakerna till att de stackars utsatta barnen tappar fotfästet och börjar mörda varandra. Nu har hon dessutom, i en intervju i systemmedias flaggskepp DN, gått ut och uppmanat svenska folket att ”slå av tv-n och ta tag i saker”, det vill säga det som hon själv och hennes kollegor inte klarat av.

Petra Stenkula, områdeschef i Malmö, är ett annat exempel på hur fel det kan bli när kvinnor blir polischefer. När hon intervjuades i SVT efter de våldsamma kravallerna i Rosengård i september i år fanns det inte en skämskudde som var stor nog att ta till.

”Mest blir jag lessen å… tycker det är tråkigt” sa hon gråtmilt, ungefär som vore hon föreståndare på en förskola och klassens busfrön hade vält ut vattenfärgen över regnbågsteckningarna som alla barnen fått göra inför pride-veckan.

En kvinnlig polischef som är ledsen får verkligen de kriminella att darra. Hur vågar de sig ens ut på gatorna när de vet att Petra Stenkula har befälet? Det kan man verkligen undra. Och den som tror att polisen mer eller mindre överlämnat våldsmonopolet till de kriminella tror alldeles rätt, om man får tro Petra Stenkula. Hon tycks inte heller ha någon önskan att ändra på den saken. Det lågaffektiva bemötandet är ju mycket snällare mot de kriminella. I intervjun beklagade hon till och med att polisen inte drog sig tillbaka ännu mer under korankravallerna.

Hade det suttit starka, stabila män på Carin Götblads och Petra Stenkulas positioner hade kriminaliteten kanske kunnat hejdas innan den spårade ur så totalt. Men frågan är hur många sådana män som alls finns kvar på några viktiga positioner inom polismyndigheten. Feminiseringen har ätit sig in i myndighetens innersta och håller nu på att förgöra den inifrån. De flesta manliga poliser – åtminstone de som tillåts yttra sig om något väsentligt – har samma mjuka, feminina framtoning som sina kvinnliga kollegor och utstrålar samma brist på handlingskraft.

Därför sitter vi här med en eskalerande brottslighet som saknar motstycke i våra grannländer – och med världens kanske sämsta polis istället för att ha en effektiv polis som kan och vill upprätthålla våldsmonopolet och agera hårt, fast och effektivt för de skötsamma medborgarnas bästa. Och så länge feminiseringen fortsätter finns ytterst lite hopp om en förbättring.