Bland dem som för ett decennium sedan gillade tanken att medvetet förvandla Sverige till ett invandringsland – och kanske gick så långt som att måla skyltar med texten ”Refugees welcome” och dela ut matpaket till nyanlända syrianer på Sveriges tågstationer – fanns en troligen uppriktig och begriplig känsla av att de gjorde gott. Sverige hade i århundraden levt väl av den know-how som grupper av utlänningar medfört.

Se bara på tyskarna som under Hansan drivit upp svensk handel och vallonerna som startat helt nya svenska industrigrenar inom exempelvis gruv- och skogsdrift. Och nu hoppades moderna svenska svärmare, i huvudsak tillhöriga politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet, att nyanlänt folk som var helt olika svenskarna skull bjuda oss på nya fördelar, såsom exempelvis att bli skickliga hjärnkirurger och kärnfysiker och att genom sin ungdom och sina skatteinbetalningar rädda det svenska pensionssystemet.

En del trodde väl aldrig på invandringens välsignelser för ett mottagarland som Sverige utan förutsåg tvärtom växande socialt och ekonomiskt elände när nysvenskarna skulle anpassas efter svenska förhållanden vilket, verkar det, blev en allt tyngre uppgift för stat och kommun i takt med att antalet andelen ointegrerade personer i landet växte, om den nu gjorde det, från det en året till det andra.

En relevant fråga som jag aldrig märkt att Sverige har ställt sig är om det är bra eller dåligt att andelen ointegrerade per årskull sannolikt ökar med tiden. I den mån den frågan inte har ställts har Sverige anledning höja ett antal förvånade ögonbryn eftersom det måste ha avgörande betydelse för landets framtida välgång om vi i huvudsak importerar folk som ska försörja svenskarna eller om flyktingarna tvärtom kommer att kräva nettoförsörjning från svenska skattebetalares sida.

Den fråga vi borde ha ställt under de senaste decennierna men, vad jag kunnat upptäcka, inte ställt är följande: ”av den ungefär halvannan miljon muslimer – den troligen mest svårintegrerade gruppen – som bor i Sverige, hur många procent är självförsörjande och hur många lever av svenska bidrag?”. Vi talar ändå om ett av de största och mest långvariga samhällsprojekten – de senaste decenniernas invandring av utomnordisk befolkning – i svensk historia och det borde väcka det svenska folkets intresse. (Troligen finns det bara en gruppering som skulle ha anledning att mörka ett dystert resultat, alltså att projektet är ett grandiost misslyckande, är politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet eftersom ansvaret är deras och ingen gillar att offentligt tvätta sin smutsiga byk.)

Mitt problem är alltså att jag inte hittat någon statistik över de verkliga förhållandena.  Jag har frågat några dussin personer som gissat än hit, än dit, vilket är en nog så stark indikation att frågan bör få ett rimligt auktoritativt svar. ”Det måste väl vara jättelätt att ta reda på”, säger folk jag talat med. ”Visst”, svarar jag, ”det är nog jättelätt för de myndigheter som har statistiken att plocka fram den och redovisa den, men det gör de inte. Och jag kan inte för jag kommer inte åt fakta.”

Att jag bedömer att frågan är viktig beror på att svenska folket, som under förutsättning att det är praktiskt möjligt, ska ombesörja Sveriges återställning i det brukbara skick som vi minns det för några decennier sedan, bör få ett trovärdigt hum om uppdragets dimensioner. Ifall det räcker med att få in fem procent av befolkningen i någon nyttig och i bästa fall lönsam verksamhet känns det inte så farligt men om det handlar om att sätta fart på 20 procent som ägnar sig åt improduktiv och kanske till och med samhällsfarlig verksamhet då gäller det att spotta i nävarna och ta ett djupt andetag.

Tills vidare drar jag slutsatsen att den enda som har verktygen att utreda frågan om nyttan av invandringen väljer att låta bli att göra några sådana utredningar måste vara att nyttan är svag eftersom de ansvariga – politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet – annars skulle ha all anledning att skryta upp sig med hänvisning till den goda nyttan av migrationsprojektet.

Eller tänker jag fel? Finns det någon annan intressent som vill dölja fakta i denna avgörande fråga och som har makten att begränsa tillgången till den relevanta statistiken?