Jenny Jensen, kriminalvårdsinspektör på häktet i Malmö, berättar i P1 Morgon 20 oktober om arbetet med ”barn” på häktet i Malmö.

De har bland annat löst problemet att bryta isoleringen för barnen fyra timmar om dagen, som lager kräver. Nu kan de tydligt se att barnen mår mycket bättre när dom får de här fyra timmarna utanför isoleringen i häktescellen.

Barnen som häktas har en bakgrund med gemensamma faktorer. Som psykisk ohälsa, missbruk, en problematisk skolgång, svåra hemförhållanden och tidig lagföring. Vilket oroar Jensen och gör henne bekymrad. ”Detta är en generation vi behöver ta hand om” säger hon.

Vilket man gör på häktet i Malmö. Ute ur isoleringen får barnen under de fyra timmarna bland annat lära sig sköta sin hygien, laga en maträtt och får vetskap om hur man tvättar sina kläder.

”Många av barnen har en väldigt tuff approach när de kommer till häktet” berättar hon vidare. De är vana vid att ständigt vara på flykt, ständigt ha fiender, ständigt behöva utföra nånting. Men på häktet får de plötsligt landa i ”ett lugnt format” och ”vila”.

Efter en tid börjar barnen känna tillit och förtroende eftersom häktespersonalen ”ser dom”. Känslan av att bli sedd påverkar väldigt mycket. Det blir väldigt fina samtal. ”Om livet, drömmar, vad man längtar efter”.

Jag suckar djupt när jag hör detta. Jensen är ett symptom på ett jättelikt samhällsproblem. Hon tillhör den kader av politiker och statliga och kommunala tjänstemän som tror sig kunna lösa gängkriminaliteten genom välvilja, moderlig omsorg och allmänt kvasipsykologisk babbel.

Jag menar inte att man ska vara oempatisk eller otrevlig i kontakt med klienter eller, som i det här fallet, unga interner. Man ska alltid vara strikt och korrekt. Men börjar man oroa och bekymra sig har man överträtt gränsen mellan profession och personligt engagemang. Man ska inte engagera sig nära och personligt i sina klienter, det leder fel. Detta är en av de viktigaste lärdomarna jag fick med mig från socialhögskolan.

Jag ser det kvinnliga omvårdnadsperspektivet som råder inom kriminalvården, och för all del även socialtjänsten i vissa fall, som ett av vår tids största problem när det gäller den eskalerande kriminaliteten och hur samhället reagerar på brottsligheten.

Grova våldsbrott ska inte bemötas med värme, omsorg och förståelse. De ska istället direkt resultera i tydliga, obekväma och ibland smärtsamma konsekvenser. De ska inte leda till trevliga samtal med snälla kvinnor på häktet om ens drömmar och önskningar här i livet. Den tiden är förbi när man utfört beställningsmord med en Kalashnikov och/eller torterat en jämnårig 15-åring i en skogsdunge.

Häktet ska inte vara ett ”lugnt format” där man kan landa, vila och må bra. Vilket gäller för både barn och vuxna. Häktet ska få en att förstå att man gjort något väldigt, väldigt fel. Att man begått brott som samhället absolut inte accepterar. Terapisamtal kan komma senare, om man blir dömd och sitter på anstalt/SiS-hem och själv eventuellt börjar komma till insikt. SiS-hemmen bör för övrigt avvecklas och ersättas av ungdomsfängelser.

Om jag låter kall och hård beror det på att jag är det, i det här fallet. ”Men det handlar om baarn!”, kanske någon säger. Absolut, det är därför tydliga negativa konsekvenser blir extra viktiga. Den mjuka behandlingen av unga kriminella i våra utanförskapsområden leder ingenstans, vilket man kunnat se under minst 15 års tid.

2014 sändes SVT:s Dokument inifrån med titeln ”Bränn en bil-få ett jobb”. Från Aftonbladet 14 nov 2014:

”- Man brände upp en bil och då fick man gå som nattvandrare, säger biträdande enhetschef Johan Sammelin till SVT. /../ Tanken med projektet [Trygg i Tensta], som startade 2008, var att problemkillar skulle sluta begå brott och samtidigt öka säkerheten i området. Iförda kommunens jackor patrullerade killarna natt och dag.

Flera anställda killar i projektet Trygg i Tensta hade nyligen begått brott när de anställdes som nattvandrare. Brottsoffer riskerade att möta sin gärningsman, när han patrullerade på gatorna som en ‘god förebild’. /../ En del av nattvandrarna har begått brott under anställningen, vilket stadsdelsdirektören känt till, enligt SVT.”

Programmet är ett välgjort och viktigt tidsdokument som visar vad som pågick i Tensta sedan 2008 och tidigare. Det visar med skrämmande tydlighet hur fel det blir när kvinnligt och mjukt tänkande får styra i mötet mellan kommunen och unga brottslingar.