Jag har noterat att företeelser som plötsligt blossar upp och tar utrymme i medborgarnas medvetande ofta ges särmarkeringar i media. När antalet invandrande migranter mångdubblades för sju, åtta år sedan fick artiklar om de tillvällande skarorna ofta vinjetten ”Flyktingkrisen” för att ge läsaren snabb information i vilket härad han befann sig. Så småningom försvinner vinjetterna eftersom de företeelser de flaggar för har upphört eller för att de blivit så uppenbara delar av tillvaron att de inte längre behöver särskild utmärkning.

Vinjetten om flyktingkrisen har lagts på historiens skräphög eftersom den bakomliggande företeelsen muterat så mycket att det behövs ett nytt särtecken. Igår såg jag en ny vinjett på teve, nämligen ”Mordvågen”. Om en flyktingkris kan förvandlas till en mordvåg på mindre än tio år undrar man vart förfallet ska föra landet om ytterligare ett decennium.

En möjlighet är att blodshämnden som i Sverige inte praktiserats på niohundra år åter börjar sprida sig. Blodshämnden, arvfejden eller vendettan var ett vedergällningsystem som av hävd tillämpades fram till dess att kungen, sedermera staten, på 1600-talet eller däromkring skaffat sig våldsmonopol, det vill säga ensamrätt på laglig våldsutövning. Blodsfejden gick ut på att ett brott, till exempel ett mord, skulle sonas av mördarens familj genom att offrets familj tog livet av mördaren eller, om denne inte kunde upphittas, av en bror eller släkting som kunde anses ha motsvarande värde.

Denna straffordning tycks nu ha införts i Sverige. Det började med att Turkiska räven samarbetade med kollegan Jordgubben, sannolikt inom narkotikabranschen och inom därmed förenlig verksamhet. Emellertid uppstod en konflikt mellan parterna och Turkiska räven beslöt att mörda eller låta mörda Jordgubben. Men Jordgubben stod inte att finna och eftersom ärendet var angeläget bestämde Turkiska räven att i stället med hjälp av ombud ta livet av Jordgubbens mamma som bodde i Uppsalatrakten vilket också skedde.

Jag har ingen aning om blodsfejdens juridik men det är svårt att låta bli att fundera. Räcker den sextioåriga mammans död för att kompensera för den förtret eller skada som Jordgubben åsamkat Turkiska räven eller ska man räkna med ytterligare straff för att Turkiska räven ska ha fått full upprättelse?

Eller ser fallet kanske helt annorlunda ut än det redovisas i Expressen? Det kan ju vara Jordgubben som lidit skada och därför rimligen anser sig ha rätt att hämnas på Turkiska räven. Man förstår hur förvirrat det kan bli när juridiskt oskolade personer tar sig rätten i egna händer att fastställa påföljden. Det kommer mig att tänka på den spännande scenen i någon av filmerna om Gudfadern när den stolte hästägaren vaknar upp med det avhuggna huvudet av sin finaste fullblodshingst på kudden bredvid. Sådant verkar osvenskt för mig men man får kanske vänja sig ungefär som vid den permanenta flyktingkrisen.

Nygamla juridiska överväganden vet jag alltså inget om men jag har en del hum om killar i åldern 15 till 25 år, inte minst för att jag själv har varit en. De har dåligt omdöme eftersom deras hjärnor är sent utvecklade och de bryr sig mycket om sin prestige. De ska helst springa fortare än polarna, ha den snyggaste bilen (såklart helst utan att ha tagit körkort) och den läckraste bruden. De prövar allt som kan öka deras status, till exempel att klättra upp på Himalayas topp, eller, i den mordvåg som sedan någon månad tillbaka fått sin rätta beteckning på teve, att skjuta ihjäl någon de inte känner.

Jag tror alltså, tills vidare dock bara på prov, att den explosion av dödligt våld som drabbat Sverige under innevarande kalenderår inte bara är resultatet av begripliga och hederliga vendettabestraffningar som exempelvis att man för att värna den allmänna betalningsdisciplinen i de kretsar där det handlas med knark ibland måste piska upp den som är sen med betalningen (eller hans farfar om skurken själv har flytt till Somalia). Men på senare tid har jag kanske upptäckt ett helt annat syndrom, nämligen de unga mördarnas längtan efter prestige och beundran. Sådan status tilldelar deras sociala kretsar i proportion till grovheten i deras brott. Den som skjuter ner en hel familj på ICA Maxi åtnjuter avsevärd aktning, särskilt om det saknas kända motiv.

Det där med att straff utan brott kan väcka särskild uppskattning just eftersom det är tecken på extra hänsynslöshet slog mig när en intervjuad polis förklarade att hämnd numera ofta tas ut på släktingar, ibland så avlägsna som kusiner i sjätte led. Men kan en brottslings närmaste verkligen känna sig vedergällda av en repressalie som drabbar en så fjärran frände? Nej, här tror jag mördarna drivs mer av statusjakt än av hämndlystnad. Tänk att göra ett särskilt vedervärdigt mord så du kommer på Aftonbladets löpsedel och skrytsamt kan visa upp trofén för polarna.