Invandringen har, efter att ett antal decennier förtigits, också i de mest traditionella medier kommit att bli ett närmast stående inslag. Ändå förtigs inte sällan att ett brott, som annars noggrant redovisas, begåtts av en invandrare. Läsaren eller tittaren kan mestadels ändå av sammanhanget lista ut förövarens nationalitet. 

På senare tid har ändå ett drag av självcensur tillkommit, främst i resonerande texter. Detta är tydligare i Frankrike än här. I Arras, 16 mil från Paris, dödades en lärare och skadades två andra av en tjetjen. (Förloppet återges här och här, och kommenteras bl. a. här). Det framkommer att lärare, för att skydda sig själva, i undervisningen ogärna kommenterar de delar av samtidshistorien som behandlar muslimska övergrepp. Historielärare är alltså särskilt utsatta. 

Jag vet inte hur det förhåller sig i Sverige. Facket påtalar förstås problemen, men reducerar samtidigt lösningar till en fråga om brist på resurser. 

De ständiga skjutningarna avhandlas varje dag, på något sätt. Ändå framställs de mest som något oförklarligt, kommande från något okänt håll. 

Det är tydligt att det fortfarande finns en önskan att förtiga och förringa. Det går alltså inte att veta i vilken mån svenska lärare utövar självcensur när modern historia och dagens samhällsproblem behandlas, eftersom just den troliga självcensuren döljer problemet. 

Många av våra muslimer är inte lika finkänsliga. De firar att Hamas lyckats utföra sina blodiga dåd i Israel. Samtidigt tvingar de judar att dölja sig. Svårast är det för judar i städer med många muslimer, som i Malmö. 

Det behövs en ständigt fortgående diskussion i det offentliga rummet, inte minst i skolorna, om muslimernas missgärningar. (Visst – det handlar om vissa muslimer, inte alla. Men de är tillräckligt många för att förstöra den offentliga miljön – också den mentala).  

Jag vet inte, men jag har en obehaglig aning om att ingen sådan diskussion sker i våra skolor. Den här artikeln gör det till och med troligt.