Samtiden föreställer sig att den knarkrelaterade brottsligheten är orsaken till den gängrelaterade mordvåg som tycks skölja genom landet. Ifall man frågar samtiden hur morden mer exakt hänger ihop med knarket så får man enligt min erfarenhet svävande svar av typ att det är väl självklart eftersom knarkhandeln omsätter stora summor och att knarkhandlarna vill skydda sina marknader vilket enklast sker genom att mörda alla intränglingar som vill sno kunderna.

Som bekräftelse på sina teser kring knarkhandelns logistik och dynamik anför samtiden ofta att knarkhandlare bär klockor av märket Rolex och kör Audis sportmodeller. Så nog finns det pengar att tjäna.

Själv tror jag inte så mycket på knarkhandelns lönsamhet. Det beror inte på att jag studerat drogbranschen utan på att jag läst om andra branscher som lockar unga grabbar med pengar, prestige och brudar. Sporten, nästan vilken gren som helst, är typexempel. En olympisk guldmedaljör i tennis kan välja och vraka bland alla de feta anbud han får om att medverka i reklamkampanjer och att visa upp sig på galor och andra påkostade evenemang. Det är samma sak för sångare och skådespelare och en del kockar, men inte för rörmokare och chief financial officers (CFO), det vill säga de befattningshavare som sköter företagets bokföring.

Detta beror, tror jag, på den statistiska fördelningen av de nyttigheter, i huvudsak pengar och prestige, som respektive yrkesgren kan fördela mellan sina utövare. Jag skulle gissa att alla rörmokare tjänar ungefär lika mycket pengar men inte åtnjuter särskilt mycket prestige medan internationella stjärnkockar tar all prestigen och nästan alla pengarna medan de minst lyckade får koka pommes i ett gatukök på ett ödsligt vintertorg. Men eftersom de unga männens hjärnor är underutvecklade åtminstone fram till 25 års ålder tror de normalt att de är utsedda av ödet att bli sådana omsvärmade och stenrika toppfigurer som finns i vissa branscher och därför väljer bort rörmokarkarriären för att satsa på skidåkning, hårdrock eller knarkhandel.

Detta kan förstås bara sluta på ett sätt. Rörmokarna och revisorerna blir trista men hyggligt välbetalda medelklassare i högbelånade villor medan en fotbollsspelare på hundratusen får ett kontrakt med Real Madrid och resten får struntpengar av kommunen för att kicka boll med småungar. Liksom de flesta som satsar på en knarkhandlarkarriär har de nästan inga pengar men lever trots det ett behagligt liv jämfört med knarklangarna eftersom de senares existens är så mycket mer äventyrlig; de kan bli mördade av en kollega som lackat till för en obscen gest eller bara behöver Rolexen. Men ja, det är nog sant att några få grosshandlare inom knarket tills vidare har sitt på det torra med svartlackad Mercedes EWS SUV med två nybadade artonåringar i baksätet. Men den genomsnittlige nasaren har sällan något över om han ska ha råd att äta och bor därför långt upp i åren, om han ännu inte blivit mördad, hemma hos sin mamma som ständigt tjatar på honom att ta sig för något vettigt i stället.

Det där med att langarna bor hos sina mammor har jag inte hittat på själv utan råkat hitta på nätet under rubriken Why Do drug dealers still live with their moms?:

… Författarna undersöker varför många droghandlare fortfarande bor med sina föräldrar trots sina farliga yrken och riskerna. Svaret är enkelt, eftersom droghandel inte är ett jobb som har många monetära och personliga fördelar… Black Disciple-gängledaren, JT, förklarade gängets dynamik, nerifrån och upp. Småknarkare, hierarkins puttefnaskar, löper störst risk, och ändå får de de lägsta lönerna. I genomsnitt tjänade drogförsäljare i gathörn 3,30 dollar i timmen medan han arbetade i områden med hög potential för våld, utpressning och polis. Dessa löpare arbetade bara dessa nästan omöjliga jobb i hopp om att en dag flytta upp i gänghierarkin. Chefen och några högre upp i gänget var de som gjorde den stora vinsten. Möjligheten att en löpare skulle bli en högre upp var liten till ingen, men för människor från dessa fattiga stadsdelar var en liten möjlighet bättre än ingen alls.

Detta verkliga exempel påvisar den ekonomiska principen att ”konventionell visdom ofta är fel”. Bara för att medborgarna är inblandade i jobb med hög brottslighet som att sälja droger betyder det inte att de tjänar mycket pengar.  Folk tror att med ett så stort utbud av droger på gatan så måste verksamheten vara otroligt lönsam men i verkligheten är det bara ett fåtal som gör mängder värda att skryta om, medan resten av de lägre ”fotsoldaterna” fortfarande är så fattiga att de måste leva med sina mödrar.