Nästan allt som har med data att göra hör framtiden till. Med IR och AI och hitflyttade tamilska programmerare i tjugofemårsåldern som lyckats ordna ett åtminstone tillfälligt arbetstillstånd ser Sveriges framtid betydligt tryggare än om vår försörjning skulle bero av invandrare som inte klarar sig utan subventioner och thailändska bärplockare som vi tycker så synd om för att de är utsugna att vi helst vill tvinga dem att lämna riket.

Dataindustrin är därför vår räddning. Fram till för kanske femton år sedan, när datoriseringen fortfarande, som Internationalen, till alla lycka tycktes bära, var jag en stor entusiast. Jag lärde mig göra hemsidor, databaser och skapade interaktiva funktioner som faktiskt gick att använda på företaget. Till och med den automatiska tomten till jultid fungerade. Jag var som en gamla tiders bilägare som själv kunde greja sitt fordon med hjälp av tänger och lite ståltråd. Som alla andra tonårsgrabbar hade jag lärt mig genom att mecka med moppen som antingen var trasig eller behövde trimmas.

Men sedan inleddes förändringar som världen ännu knappt vill erkänna, nämligen att vanliga datorinnehavare som jag alltmer blivit fasttjudrade tjänare utan flyktmöjligheter hos databranschen. Gradvis har de nämligen gjort om allting så att den kunskap jag eventuellt inhämtat föraktfullt avvisas av den nya datorn. För det mesta vägrar den bara nonchalant att göra vad jag ber om eller också måste jag köpa uppdaterade program som jag inte ens begriper hur jag ska installera. Snart är jag lika beroende av en specialutbildad tekniker som alltid står redo att rycka ut ungefär som en del bilägare på 1930-talet hade egen chaufför för att kunna hantera ens den kortaste resa. I min nya dator verkar tillverkarna ha slutat använda gammaldags träd och mappar så jag hittar ofta inte en gång mina gamla artiklar. Jag får googla efter dem vilket känns osäkert. Jag vill ha dem på ett identifierbart ställe i min egen dator, inte på okänd plats i molnet.

Telefoner krånglar också, i mitt fall genom att vara så stora att det ser ut som om jag hade en läsebok i fickan om jag skulle köpa en ny. För att inte se för otymplig ut får jag klara mig med en tioårig Iphone 5 som fortlöpande berövas sina funktioner genom att någon app uppdateras och inte längre är kompatibel.

Min normala reaktion är att göra så lite som möjligt i hopp om att det ska klara sig ett tag till och sedan bita ihop för att lära mig att leva utan den moderna teknikens fördelar. Igår försökte jag ladda ned en Uber-app vilket inte gick eftersom det behövdes en högre Iphone. Äsch, jag klarar mig väl med Stockholmstaxi tills det bolaget läggs ned. (Överlever bolaget bara för att det finns många som liksom jag inte vill ta språnget till nya versioner?)

Jag hade inte vågat skriva allt detta – eftersom det får mig att känna mig hjälplös och dum – om det inte hade varit för en artikel i The Wall Street Journal enligt vilken de flesta reagerar som jag. Till exempel:

Dataintrång hos stora företag har blivit alltför vanliga, med mer än 110 miljoner användarkonton exponerade bara under andra kvartalet 2023. Ändå fann vår forskning att nästan två tredjedelar av amerikanska konsumenter skulle återvända till en webbplats efter att de meddelats om ett intrång – med endast ett minimum av försiktighetsåtgärder, som att ändra sina lösenord. Nästan en fjärdedel av de cirka 200 personer vi undersökte sa att de skulle återvända till den komprometterade webbplatsen utan några förändringar i deras beteende alls. Endast 10% sa att de inte skulle gå tillbaka.

Också folk som getts särskild utbildning hur de skulle skydda sig struntade i sina nya kunskaper (antagligen, tror jag, för att de snabbt glömt hur man gjorde):

Även personer som hade cybersäkerhetsutbildning under de senaste 90 dagarna – med andra ord människor som borde vara grundade för att skydda sig själva – tog risker. I denna efterföljande studie sa över en fjärdedel av ungefär 500 personer att de skulle återvända till den kränkta webbplatsen medan de vidtog de absoluta minimisäkerhetsåtgärderna, och endast cirka 9% skulle ta mer komplicerade steg som att ställa in tvåfaktorautentisering. Och de skulle bara göra det om de upplevde verkliga ekonomiska konsekvenser, som bedrägliga avgifter på sina kreditkort.

Tvåfaktorautentisering? Det hade till och med jag klarat fast jag hade kanske inte orkat besvära mig.

Den hjälpsamme artikelförfattaren kommer med ett antal tips för den som blivit utsatt för något obehag:

• Byt lösenord och anmäl dig till nya ändringar som det hackade företaget genomför. Ändra samtidigt alla dina andra lösenord och kolla så att samma lösen inte används flera gånger. (Bara där tappar jag lusten.)
• Tänk igenom alla slags skador som hacket kan åstadkomma och vidta åtgärder i proportion. Även hack som ser oskyldiga ut kan vara hotfulla. Hackare kan analysera dina svar på frågor med anledning av bortglömt lösenord, mammas och första skollärarens namn till exempel.
• Se till att du alltid får pushnotiser om alla slags aktiviteter på dina konton.
• Rensa offentliga sajter från uppgifter som rör dig.
• Inför tvåfaktorautentisering överallt så att du till exempel bekräftar ditt lösenord med din telefon.

Det är klart att folk hellre håller tummarna att inget ska hända än de inför alla dessa rutiner plus ett ytterligare antal. Det blir för krångligt helt enkelt. Jag vill inte hunsas av den teknik som påstås vara vår räddning.

Strax ska jag träffa en tekniker som ska installera en nytt tangentbord. Jag hade spillt några droppar kaffe på det gamla så att bokstäverna ”e” och ”s” inte fungerade. Jag hade ingen aning om hur beroende jag är av just ”e” och ”s”. Då fick jag ett löst reservtangentbord som inte kan radera fel på det vanliga sättet. En kafferensningsvätska (jag lovar!) fick importeras från Norge med lastbil ty den var för lättantändlig för att få åka flygplan. Den lyckades inte rensa kaffet. Nu är vi på väg att beställa ett nytt fast tangentbord för jag vill inte ha ett löst som raderar fel rader. Företaget hp står ständigt på min ringlista på grund av skrivarfel. Sedan måste Telia tillkallas för att greja en krånglande internetanslutning. Försök inte ens säga upp en tidningsprenumeration du gjort på nätet, framför allt från en amerikansk tidning. Det kommer räkningar varje månad som inte verkar gå att stoppa. Det är som en sjukdom.