Det börjar bli höst nu. Visserligen är det fortfarande ljummet, nästan sommarvärme, men det löven börjar bli brandgula och en del har redan börjat falla till marken. I parken där jag brukar promenera med mina hundar har de gamla äppelträden från förr tappat mängder med fallfrukt och hela parken doftar som om halva grannskapet kokar äppelmos. Och vissa gör faktiskt det. Kokar äppelmos på äpplena från de gamla knotiga äppelträden som av outgrundlig anledning faktiskt fick stå kvar när landsbygden söder om stan blev stadsdel för 70 år sedan.

Jag är en sån, det ska villigt erkänna. Jag går alltid loss på de där äppelträden och plockar åtminstone så det räcker till ett par burkar mos och en och annan äppelpaj. Det är synd att låta goda svenska äpplen, från ett träd som sannolikt sattes av någon av alla de torpare och småbönder som levde här för inte särskilt längesen, gå om intet. Jag har också sett fler som plockar, och många av ungarna som leker i parken plockar och äter med god aptit.

Cynisk som jag är – åtminstone när det kommer till det socialdemokratiska folkhemsbygget – funderar jag då och då på varför de där äppelträden inte höggs ner i den röda ivern att göra upp med allt gammalt. Äpplen skulle folk köpa på Konsum, gärna importerade och så besprutade att de höll i månader i fruktskålen. Det var den nya tiden, socialdemokratins år noll.

Socialdemokratin skriver alltid år noll. Det ska alltid vara nytt, postmodernt, så långt från kultur- och historiearvet man kan komma. Numera har de till och med raderat ut sin egen historia som ett parti som hyllat det homogena, trygga samhället och som propagerat för ett välfungerande samhällskontrakt för alla som bidrar till samhällsbygget.

Det är ett enkelt sätt att förhålla sig till omvärlden, till tiden. Att aldrig låtsas om något som skedde för 100 år sen, 50 år sen, tio år sen, igår. ”Vi socialdemokrater” är ständigt beredda att schackra med de egna värderingarna, om det ger dem möjlighet att skaffa sig mer makt.

Inte ens när de erkänner att de ändrat uppfattning erkänner de att de gjort det. Minns bara när den förre försvarsministern, pacifisten Peter Hultqvist, svängde i Natofrågan. Han deklarerade förvisso att han hade ändrat uppfattning men han gjorde det på ett grötmyndigt sätt som antydde att det var något självklart, något som hela befolkningen borde göra eftersom Nato plötsligt – klockan 08.15 den 11 april 2022 – var den enda lösningen på kriget i Ukraina.

I själva verket hade beslutet naturligtvis diskuterats länge och väl i partiet. Den som på fullt allvar tror att Peter Hultqvist vaknade upp med ett ”eureka!” just den morgonen har inte särskilt skarp tankeförmåga. Ändå valde hela den samlade journalistkåren att köpa hans noggrant inövade skådespeleri och det hela blev en liten småmysig grej, när han satt i tv-sofforna och brett leende förklarade hur saker och ting ska vara. Inte en enda svår fråga, som det ju heller aldrig blir när socialdemokrater intervjuas av main stream-journalister. Försvarsministerns kovändning vändes i pressen, inte minst i malliga DN, till något positivt som vittnade om hans enastående ansvarskänsla.

Nog är det märkligt att doften av äpplen om hösten kan få mig att irritera mig på det parti som jag en gång ansåg var pålitligt och statsbärande. Ibland blir jag ledsen över att jag numera har så svårt att ta ett enda litet ord, en enda liten gest, ett enda argument från de röda socialisterna på allvar. Samtidigt är det bara att inse att de redan från dag ett har experimenterat med hela vårt land och gjort det till sin lekstuga och att de inte förtjänar någon respekt.

Respekt har jag däremot för den där torparen, eller bonden, som en gång sådde fröna till de där äppelträden som fortfarande ger frukt mitt i en lekpark anpassad för socialdemokraternas postmoderna samhälle. Så lätt kan man inte ta död på ett kulturarv.