På grund av en ilsken och mycket smärtsam bihåleinflammation har det varit lite si och så med nattsömnen för min del den senaste veckan. Därför har jag försökt underhålla mig så gott jag kunnat med film och serier och annat lättsmält. Av en slump snubblade jag över den gamla 70-talsklassikern Foul Play – Tjejen som visste för mycket på svenska – och såg om den, för första gången på många år, med stor behållning. Det fick mig att fundera på livet då och nu och på hur mycket som förändrats på de år som gått sedan dess.

Själv såg jag den första gången på bio i London, när jag var där med en kompis strax efter att den haft premiär (1978). Filmen innehåller en rad klassiska scener, som ”Kojak Bang Bang” och ”Beware of the dwarf”, och både huvudrollsinnehavarna Goldie Hawn och Chevy Chase och de många birollsskådespelarna (inte minst Dudley More i en oförglömlig sängkammarscen) briljerar. Det här är en riktigt lyckad thrillerkomedi som åldrats oväntat väl, om man står ut med en och annan stereotyp som får dagens woke-etablissemang att kippa efter andan.

Det var dock inte filmens handling i sig som väckte minnen och funderingar, utan den tidsepok den speglar.

Året var alltså 1978. Jag var 16 och hade slutat nian och minns att livet var som en öppen dörr mot världen. Det är klart att jag led av ett visst mått av tonårsångest, som ju de flesta gör, men jag kan inte minnas att det var nattsvart. Orosmoment fanns då som nu – då och då rapporterade regim-tv om att det var livsfarligt att äta potatis och att det var livsfarligt att inte äta potatis, och vår existens hotades av allt från miljöförstöring till vulkanutbrott. Men 1978 fanns det inte tusentals medieplattformar som prånglade ut katastrofjournalistik dygnet runt. Dessutom fanns en vuxenvärld som höll emot. En vuxenvärld som inte tillät att den unga generationen sveptes in i totalt mörker.

Mina föräldrar förmådde vara vuxna och ta ansvar för sådant som jag själv inte var mogen att ta ansvar för. Så var det med de flesta av mina kompisars föräldrar också. Om jag och mina vänner kommit på att vi exempelvis skulle strejka från skolan för att rädda sälar eller något annat, hur angeläget det än må ha varit, skulle våra föräldrar ha pekat med hela handen och bestämt gjort klart för oss att det enda sätt på vilket vi alls skulle kunna göra en insats för vare sig sälarna eller något annat var att gå i skolan, sköta skolarbetet och utbilda oss.

Den vuxengeneration jag växte upp med såg generellt till att sköta om sina familjer och ge sina barn en god tillvaro. Givetvis fanns det undantag men det var just det – undantag. Visserligen hade 68-vänstern fått starkt fäste inom politiken, myndigheterna och skolväsendet redan då men hos vanligt folk var det fortfarande traditionella värderingar som gällde. Man skulle sköta sig, plugga och jobba – man skulle inte tro att någon annan skulle lösa ens eventuella problem.

Mina föräldrar kom båda från relativt knappa förhållanden, båda var barn till bönder och båda växte upp innan folkhemmet byggdes. Det innebar att de var realister ut i fingerspetsarna. De visste hur det var att vara fattig, de visste hur det var att tvingas avstå från vissa saker – men de visste också att det går att skapa ett bra liv även om man inte har allt, och aldrig kan räkna med att få allt. De for inte ut i ve och klagan i första taget.

1978 var ett år drabbat av tragedier och katastrofer som de flesta andra år. Allt fler spikar slogs in i den svenska textilindustrins kista. Terrorgruppen Röda brigaderna härjade i Italien. En oljetanker gick på grund utanför Sandhamn. Unabombaren smällde sin första bomb. Den religiöse galningen Jim Jones hetsade 900 personer att begå kollektivt självmord i Nya Guyana. Men undergångsstämningen infann sig inte, helt enkelt eftersom vuxna människor resonerade om alla sådana här saker på ett vuxet sätt.

Idag verkar folk inte vilja bli vuxna. Till och med medelålderns människor reagerar ofta med tonåringars obalanserade känslor på saker och ting – tänk bara på hur många betedde sig under migrantinflödet 2015-16. Jag undrar vad mina kloka, förnuftiga föräldrar hade sagt om de hade sett de många utspel som gjordes under den tiden, både från kändisar och andra som ville visa sig goda. De hade nog inte trott att det var sant att vuxna människor kunde bete sig så obalanserat och vansinnigt.

Vad Sverige behöver är att vuxna på nytt börjar ta sig i kragen och bli just vuxna. Annars blir det aldrig någon ordning på torpet.

Foto: Skärmdump, Foul Play, Youtube