Imorgon onsdag (30/8) ska oppositionens medlemmar i justitieutskottet försöka avsätta sin ordförande. Är ordföranden i fråga föremål för en polisutredning? Nej. Är sverigedemokraten Richard Jomshof misstänkt för något slags förräderi? Nej. Har han misskött sitt arbete internt? Det förefaller inte så. Har han farit med osanning? Åter nej. 

Tvärtom: Medlemmarna av S, C, MP och V i utskottet vill avsätta Jomshof från sin post för att han twittrade, eller ”x:ade” (om man så vill), en historisk sanning om islam! Vad är detta för politiker som ignorerar fakta, brister i konsekvensanalys och vars agerande riskerar att förvandla Sverige till ängslighetens Mecka? 

Vet de inte, i motsats till Jomshof, eller låtsas de inte veta, att på blott några årtionden, med start under 640-talet, lyckades stammar från arabiska halvön att lägga under sig både Mellanöstern och hela Nordafrika. Två då i huvudsak kristna områden. Islam var främsta vapnet för erövrarna; och metoderna som användes för ändamålet var icke alls fredliga, som det har förkunnats av de historielösa och hycklarna. Erövrarnas förfaringssätt var brutalitet, kidnappning, slughet, härskarteknik, hög beskattning eller förslavning av de motsträviga samt skickligt utnyttjande dels av oenigheten hos de härtagna folken, dels av den militära impotensen hos Bysans, som hade dessa områden under sin kontroll. 

Förvisso har alla erövringar i världshistorien genomförts mer eller mindre våldsamt, men den arabisk-muslimska viskas det knappt om. Dessa härskare har exempelvis, från bemälda seklet ovan fram till 1920-talet, förslavat mellan 15 och 20 miljoner människorⁱ. Som jämförelse stod den transatlantiska slavhandeln för elva miljoner. Och inom Sveriges landamären, för att svara fru Agnes Wold, försvann träldomen i praktiken många årtionden innan den förbjöds juridiskt i Skarastadgan år 1335. De slavar som de arabiska härkarna hade preferens för, rapporterar de arabiska källorna, var kvinnor och barn som ingick i krigsbyten och som såldes vidareⁱⁱ. En del av slavkvinnorna från de erövrade områdena betraktades enbart som sexobjekt, med allt vad det innebär, och innehav av inköpta eunucker var på modet i de bemedlade muslimsk-arabiska haremen. 

Således, när Jomshof skrev att islam är en ”antidemokratisk, våldsförespråkande och kvinnofientlig religion/ideologi” var det ingen inbillning från hans sida. Vilken vän av sanning kan motsäga Jomshof när Koranen domineras av verser som denna: ”För den som förnekar Honom skall kläder av eld skäras till och skållhett vatten ösas över deras huvuden, vatten som skall fräta sönder deras inälvor och hud. Och de skall hållas i schack med krokar av järn.”? Eller denna om äktenskapsbrott i kapitlet Al-Nur (Ljuset): ”En man eller kvinna som gjort sig skyldig till äktenskapsbrott eller hor skall ni gissla med hundra slag. Låt er inte i strid mot Allahs beslut gripas av medlidande med dem, därest ni tror på Allahs och den yttersta domen”ⁱⁱⁱ? I vilket fall som helst, i den 114-kapitel långa Koranen uppgår antalet hot om grymma straff till hundratals för de otrogna. Någon har räknat till 347 och en annan till och med 600, såsom Kvartals Henrik Höjer skrev om i en artikel i vintras. 

Jomshof x:ade också att islam grundades av ”krigsherren, massmördaren, slavhandlaren och rövaren Muhammed”. Fortsätter vi att läsa ur Koranen hittar vi verser som stärker Jomshofs påstående. Ty i ena versen, i kapitlet Al-Nisa (Kvinnorna), kan man läsa ”Om ni fruktar att ej kunna vara rättfärdiga mot de faderlösa, gift er då med sådana kvinnor som behagar er, tag två eller tre eller fyra. Men om ni är rädda för att inte kunna rättfärdiga och behandla dem lika, så tag bara en enda eller lev samman med slavinnor som ni köpt och som står under domvärjo. ”^iv. Men för självaste Muhammed gäller ej den redan kvinnofientliga fyrahustruregeln. Ty i en, bland otaligt många, för och av honom själv (?) välskräddade verser, såsom i kapitlet Al-Ahzab (Bundsförvanterna), står det: ”För dig, Profeten, är alla kvinnor tillåtna som du köpt dig genom morgongåva, och på samma sätt dina slavinnor dem Allah skänkte dig som krigsbyte, likaså dina farbröders döttrar och dina fastrars döttrar, och dina morbröders döttrar och dina mostrars döttrar vilka flytt med dig från Mekka, så och varje troende kvinna som överlämnar sig åt Profeten och som denne vill äkta”^v. Är inte detta ett moraliskt röveri? Det finns även exempel på äkta röveri, såsom plundring av handelskaravaner, men vi har inte plats här att ta upp dem. 

Var Muhammed verkligen en krigsherre och massmördare? Utgången av det s.k. ”Slaget vid Khandaq” vid Medina, som ägde rum år 627 mellan muslimer och judestammen Banu Qurayza, kan få tjänstgöra som svar: För att göra slut på konflikten som varat i tre år, skriver filosofen Michel Onfray i boken Penser l’Islam, förkunnade Muhammed vid slaget att ”män av Qurayza skall halshuggas samtidigt som deras kvinnor och barn skall säljas. Nästan ett tusen judar blev bakbundna och halshuggna en efter en vid kanten till en massgrav.” Onfray nämner likaledes en passage (II. 241) i Muhammeds biografi, den s.k. Sira, som rapporterar om halshuggningen av en av hans fiender, israeliten Huyavv Ibn Akhtab, som profeten förrättade med egna händer.^vi Här finns också fler liknande exempel. 

Jomshof, som av allt att döma kan ”sin” historia, vet att: Genom att ”rida” på underkuvade, delvis förslavade och av koranen drogade folk nådde de arabiska härskarna, strax efter islams födelse, ända till den indiska subkontinenten i öster och iberiska halvön i väster. Märk väl, med endast elva arabiska imamer och ca 7 000 underkastade berbiska soldater inleddes erövringen av Spanien för arabernas räkning under maj 711^vii. Därtill stod islams krigare utanför murarna till den franska staden Poitiers år 732. Västerlandet kan inte nog tacka den frankiske kungen Karl Martell och hans 60 000 man som hejdade islamiseringen av Europa. Resten är historia. En historia som i stora drag innehöll episoderna om de hänsynslösa korstågen, fördrivningen av den siste muslimen från Spanien år 1492, osmanernas misslyckade belägringar av Wien 1529 och 1683 och återfödelsen, med besked, av Västeuropa. En världsdel som med sin då starka demografi, teknik och vetenskap samt styrka kunde framförallt från 1800-talet kolonisera många av jordklotets länder, inte minst de muslimska.  

Denna kolonialism var inte enbart av ondo givet att somliga muslimer nåddes av frukterna av den europeiska upplysningen. Den sistnämnda bidrog delvis, som en katalysator, till att successivt förvandla islam i dessa länder till en själslig tro som rörde sig bort från den dogm som reglerade muslimernas liv från vaggan till graven, likt under Muhammeds dagar. Jovars, även det icke koloniserade Turkiet anammade på 1920-talet, under ledning av Atatürk, sekularismen; och de dekoloniserade s.k. arabländerna, under 1950–60-talen, socialismen. Två i Väst födda idéläror. 

Så när Jomshof åberopar en bred dialog om hur den muslimska världen skall demokratiseras är han på rätt spår. Potentialen finns där eftersom bara för några årtionden sedan strävade flertalet muslimska länder mot viss sekularism. De flesta av deras troende medborgare hade inte läst Koranen utan deras kunskaper var begränsade till vad de hade fått höra om det barmhärtiga och toleranta i de muslimska skrifterna, för i sanningens namn förekommer sådant också, om än sparsamt. Såsom versen om allmosegivande, i kapitlet Al-baraqarah^viii, eller versen i kapitlet Al-Maidah ”om någon dödar ett liv, utan att det föreligger någon blodskuld eller ofärd på jorden, skall vara, som om han hade dödat människor i allmänhet, och om någon frälser ett liv, skall det vara, som om han hade frälst människors liv i allmänhet.” (Att denna vers riktades till Israels folk, som Mohamed Omar poängterade här på DGS var likgiltigt för de icke bokstavstrogna muslimerna. De utvidgade humant nog versens innebörd till hela mänskligheten.) 

Med andra ord bådade det gott för moderniseringsprocessen i dessa länder, fram till ungefär början av 1980-talet. Tunisien införde monogami; andra länder inspirerades knappt av sharialagar; moskéerna var inte överdrivet många och halvtomma; allt fler i Damaskus, Kabul, Bagdad, Alger eller Beirut var klädda som folk i Paris och Stockholm; europeiska turister strömmade till Marocko och Egypten; alkoholkonsumtion var inte förbjudet överallt; på teatrar spelades Shakespeare och Beckett; somliga läste Voltaire, Molière och Cervantes, andra följde Dallas’ intriger och Clint Eastwoods bravader på tv, osv…tills i huvudsak saudierna, med sina oljepengar, äntrade scenen. Denna gång med ambitionen att erövra människors hjärnor med sin medeltidsislamistiska lära, kallad wahhabism/salafism; först i de muslimska länderna och sedan på subtila maner i hela världen, inklusive Sverige. Ambitionen har visat sig, till allas förfäran, bära frukt. Det är bland annat vilka lagar som stävjar islamisering av landet, som justitieutskottets ledamöter borde diskutera på onsdag och inte avsättningen av Richard Jomshof, som bara har ringt i varningsklockan!   

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. är en till Sverige sedan 30 år invandrad berb från Algeriet.