”Nu är det den tiden på året. Tiden då i vanliga fall fullt normala svenskar tar på sig fåniga hattar, hänger upp kulörta lyktor och högljutt skrålande suger på små röda skaldjur. Men var kommer denna bisarra tradition egentligen ifrån?”

Så beskrevs den svenska kräfttraditionen i public service 2006. Och reportern Karin Holmertz är inte ensam om att håna den tradition som så många svenskar värdesätter. När det handlar om svenska traditioner ska allt hånas och förlöjligas, det är en oskriven regel inom journalistkåren.

Nu är vi inne i kräftans tid igen. Det är lite som med midsommar och jul – i kräftans tid, liksom vid årets ljusaste och mörkaste tid, tar vi lite ledigt, umgås med familj och släkt och vänner och ägnar oss åt sånt som våra föräldrar och deras också ägnade sig åt i förtjusning och gemenskap. Skamlöst visar vi upp en svenskhet som inte påverkats nämnvärt av den mångkultur vi pådyvlats under de senaste decennierna och sånt skaver svårt i mediekårens själ.

Expressen roade sig för några år sedan med att förklara att kräftskivan var den ”sjukaste traditionen” och gjorde en lista på allt det absurda i traditionen. Hela elva punkter blev det, varav en handlade om djurplågeri och en annan om det klimatfientliga att köpa pappershattar.

Allas veckotidning beskriver kräftskivan på följande nedsättande vis:

”Vi sörplar, skålar och sjunger.

Har roliga hattar på oss.

För en utomstående måste det se lite konstigt ut.

För oss svenskar är det bara en vanlig (fest)dag som – ja – svensk.”

För en utomstående måste det se ”konstigt” ut? Givetvis, det som är svenskt är lite konstigt, lite töntigt, lite – ja – svenskt.

Jag kan hoppa upp och sätta mig på att om de skulle ha beskrivit en liknande tradition förekommande i ett annat land hade de formulerat sig helt annorlunda:

”De sörplar, skålar och sjunger.

Har roliga hattar på sig.

För oss utomstående ser det härligt och spännande ut.

För dem är det bara en vanlig, härlig (fest)dag.”

Men det är inte bara pressen som tycks må illa av att vi svenskar fortsätter att äta våra kräftor i augustimånens sken. Även statliga Nordiska museet har uppenbara problem med att vi vill behålla och bevara våra traditioner. 2021 sedan skrev jag om museets intendent Jonas Engman, som för några uttalade sin djupa oro över hur vi svenskar vägrar ge upp det som är vårt:

”Poängen är att vi sörplar, att vi äter brännvinsost, att vi dricker nubbe. Men när vi firar vår gemenskap betyder det också att vi utesluter andra. Kräftskivorna följer en ritual där det anses vara bättre ju mer autentiskt det är, alltså anses svenska kräftor bättre än utländska” 

Han menade alltså att det är förmätet av oss att tycka bättre om svenska kräftor än om turkiska och att vi, genom att bevara våra traditioner, exkluderar andra människor. Har han någon gång yttrat något liknande om muslimers firande av exempelvis Eid? Det tror jag knappast – och om han hade gjort det hade han förmodligen inte ens fått behålla jobbet.

Svenska traditioner och sedvänjor ska ständigt hånas och förlöjligas, och allra helst förnekas helt och hållet. Både mainstream-medierna och de statliga institutionerna är helt inne på samma linje. Därför blir det så mycket viktigare att vi verkligen står pall och fortsätter värna det svenska. För om sådana som Jonas Engman, och majoriteten av landets journalistkår, får som de vill har vi snart ingenting kvar som vi kan kalla vårt.

Bild: Kräftor med krondill – en omistlig svensk tradition, skribentens foto