Idag läser jag att porrsnubben Bingo Rimér och hans flickvän ”influeraren” Julia Franzén ska få en egen realityserie i TV4. Eftersom de båda två är exhibitionister som inte kan få nog av uppmärksamhet lovar de naturligtvis ”en och annan nakenchock”. Kort därefter läser jag om ”influeraren” Pontus Rasmusson, som driver sajter där han lockar småungar att köpa onödigt skräp de inte behöver och som undanhållit skattemyndigheten miljontals kronor i skatt. Min avsky och mitt förakt för denna så kallade ”yrkesgrupp” känner inga gränser, de är världens mest meningslösa människor.

Julia Franzén och Pontus Rasmusson är bara en liten, liten droppe i det grumliga och övergödda influerarhavet, men Rasmusson är värd lite extra förakt eftersom han helt skamlöst vänder sig till barn, som synes på nedanstående skärmdump från hans ”merchandise-sida”.

Han är faktiskt riktigt läskig, den här snubben, för trots att han är 25 ser han ut som en liten spjuver med oskyldig blick och ett barnsligt leende. Men han är en ulv i fårakläder. Han har inte bara lurat barn att göra av med pengar, han har dessutom publicerat sexuellt innehåll.

Nu har han fått flera av sina konton nersläckta, vilket borde ha skett långt tidigare, men han fattar förstås iiiingentiiiing. Vilket antingen innebär att han ljuger som en häst travar eller att han är en av de slöare knivarna i besticklådan.

Själv fattar jag inte att det finns föräldrar som låter sina ungar följa såna här konton på sociala medier – jag fattar inte att ungarna får vara på sociala medier överhuvudtaget. Vad hände, liksom? När slutade barn att vara barn, när blev det normalt att ungar ska sitta framför en skärm från morgon till kväll istället för att vara ute och röra på sig, spela fotboll och leka kull?

Kanske ungefär samtidigt som unga föräldrar började umgås mer med sina mobiltelefoner än med sina ätteläggar. Numera är det snarare regel än undantag att föräldrar, som promenerar med barnvagn, har blicken fäst i mobilen istället för på sina barn.

Proffskändisen Bianca Ingrosso tycks inneha något slags rekord när det gäller att ”influera”. Hon har blivit ekonomiskt oberoende på sitt twittrande och sitt instagrammande, där hon plutar med läpparna och putar med tuttarna och gör reklam för produkter hon själv får betalt för att använda medan hennes viljelösa och hjärntvättade följare betalar desto mer.

Brorsan Benjamin är också med överallt och gör ingenting utan att se till att synas offentligt, vare sig det gäller att få röven vaxad av mamma Pernilla till att ordna sponsrade middagsbjudningar i tv4. Som grädden på moset tog Pernilla Wahlgren över allsången den här säsongen, så numera är alltså skattebetalarna med och sponsrar hennes fortsatta kändisskap.

Att det överhuvudtaget finns ett yrke som heter ”influerare” är så galet att jag börjar undra om det är dags att släcka ner helt och hållet, lämna allt för en enslig stuga på landet och börja skriva maskin och posta texter på gammaldags vis. Jag längtar allt oftare efter att sitta där i min ensamhet, med skogens djur som enda sällskap, och en telefon som enbart används att ringa med.

Men det funkar inte det heller. Visserligen skrivs det ibland om folk som minsann ”gjort upp” med det moderna samhället och börjat leva grönt och hållbart, men även de tycks leva sina liv digitalt och syns ständigt och jämt på sociala medier. De kanske vill bli ”influerare” de också, och få någon som sponsrar deras böngroddar och mulltoa medan de själva får sitta i tv och prata om hur klimatsmarta de är.

Och hur ska man alls kunna få iväg sina texter med en post som numera är så opålitlig att det är rena turen om de levererar överhuvudtaget, och mirakulöst om det sker i tid och till rätt adress?

Nej, jag blir nog kvar i mitt 50-talsområde. Det kan så vara att jag inte kan undvika att möta alla dessa digitaliserade småbarnsföräldrar men influerarkretinerna kan jag i alla fall hålla mig borta ifrån. Även en mobil går att stänga av.

Foto: Skärmdump Bianca Ingrossos instagramkonto