I Aktuellt (16/8) uppmanar utrikesminister Tobias Billström svenska folket att absolut inte visa rädsla. Vaksamhet är bra, men rädsla ska vi absolut inte visa och inte heller känna. Det skadar bara oss själva. Är man rädd spelar man bara terrororganisationer som Al Qaida i händerna, enligt Billström.

I samma forum säger statsminister Ulf Kristersson dagen därpå att vi ska vara vaksamma men fortsätta leva våra liv precis som vanligt. Han försäkrar att regeringen för en dialog med de muslimska ledarna, så det finns ingen anledning till oro bara för att muslimerna lovat att starta krig mot oss på grund av att vi har demokrati och yttrandefrihet och inte dyrkar Allah.

Detta säger Kristersson och Billström alltså bara en vecka efter att de tidigare visat alla prov på både rädsla och underkastelse gentemot de militanta muslimska ledarna i 57 länder som nu hotar oss. Genom att offentligt be dem om ursäkt för svenskarnas ”islamofobi”, som de absolut inte själva delar utan tar starkt avstånd ifrån.

Samt genom att bjuda in ledaren för OCI och andra religiösa ledare till samtal, där socialministern räddhågset bugar halvvägs ner till golvet inför en vördad imam.

Förtroendeingivande? Knappast!

Dessutom; det där med ”dialog med muslimska ledare” har redan testats, av den fanatiska vänstern i Iran efter revolutionen 1978. Det gick väl så där, kan jag säga.

Men visst, absolut. Jag fortsätter att leva mitt liv precis som vanligt. Det vill säga med en ständig oro för vänner och anhöriga som bor, arbetar och rör sig i de centrala delarna av Stockholm.

Med en växande frustration och vanmakt över det ständigt ökande antalet nya muslimska ”kulturcenter”, alltså jättelika moskéer med dagis och koranskolor, och allt fler kvinnor (och flickor) i hijaber och niqaber i gatubilden.

Med ett rent raseri när jag ser hur våra politiker inte bara godkänner utan även välkomnar den allt snabbare framväxande islamiseringen av landet. Och fortsätter att ge runt 100 000 nya uppehållstillstånd per år, många till människor varav en stor del föraktar vår demokrati och vårt sätt att leva och har för avsikt att ändra på detta så fort de kan.

Jag fortsätter att leva med ett politikerförakt som gränsar till en starkare känsla som jag inte får skriva ut här, då blir jag avstängd.

Politikernas folkförakt, ett enda parti undantaget, är lika stort när de tror att vi ska göra som de säger, inte som de själva gör. När de tror att vi är så dumma att vi inte ser hur vårt land förvandlas till det sämre, rakt framför våra ögon.

Detta, kära politiker, är för mig att fortsätta leva precis som vanligt!