PATRIK ENGELLAU: Kan alla kriser lösas med större lån?         

Jag vet att jag sätter mig upp mot en hel värld av erkända nationalekonomer, men jag tror, Gud hjälpe mig, att de har fel när de hävdar att kriser kan avhjälpas med ökade statsutgifter. Keynesianismen är vår tids religion. (Bilden visar religionsstiftaren.) Ett typexempel kan vara den amerikanska bolånekrisen för några år sedan, där smarta banker lyckades prångla ut osäkra fordringar på fattiga husägare till blåögda pensionsstiftelser. Eller när spanska banker finansierade fastighetsbolag som trodde att halva världen tänkte köpa en lägenhet på Costa del Sol. Eller när tyskarna lånade ut pengar till den grekiska regeringen som i sin tur erbjöd sinekurer till sina anställda och privilegier till många andra.

När smällen kommer blir det uppenbart att många människor och en hel del kapital används till fel saker eller inte alls. De är improduktiva. De kostar, men bidrar inte. Det kan handla om grekiska statstjänstemän, det kan handla om en överdimensionerad spansk byggbransch. Än värre blir det av att det överallt finns människor som av ett eller annat socialt skäl erbjuds försörjning utan motprestation. Vi kan göra moraliska distinktioner mellan en grekisk byråchef som inte kommer till jobbet och en bidragsförsörjd tjugofemåring i Hallsberg (av typ ”den ene är en skurk och den andre ett offer”) men den trista verkligheten är att båda utgör potentiellt nyttiga resurser som bara kostar pengar.

Det finns ingen annan lösning på kriser än att återanvända sådana improduktiva resurser i nyttig verksamhet. Krislösning betyder omställning. Omställning kan betyda att flytta någon annan stans, att gå ned i lön (till exempel genom inflation, vilket betyder att allt annat än den egna lönen går upp i pris), att hitta på en ny födkrok, att starta ett företag, att ge upp planerna på att bli internationell TV-kock och i stället börja arbeta i kassan på ICA. Detta har naturligtvis redan börjat, till exempel rapporteras att arbetslösa spanjorer köar utanför den brasilianska ambassaden i Madrid för att söka arbetstillstånd.

Men omställning är plågsamt. Detta kan inte nog understrykas. Omställning Är Plågsamt. Ingen gillar att gå ned i lön. I vissa länder går man hellre ut på torget och utropar en Vredens Dag. Ingen gillar att få sänkt pension. Ingen gillar att se sitt felinvesterade kapital gå om intet. Ingen gillar att definiera om sig från Oupptäckt Litterärt Geni till lagerarbetare. Den svåruthärdliga sanningen är därför att den enda möjliga lösningen är mycket obehaglig för ett stort antal människor.

Företagare är sådana som utvecklar metoder att ta outnyttjade resurser i bruk vare sig dessa resurser är olja i marken eller avdankade grekiska byråchefer som just fått sparken. Ju mer felanvända resurser ett samhälle har, desto större är dess behov av företagare. En klok regering som ser sitt land drabbas av en kris gör därför allt för att uppmuntra företagare. (Underligt nog verkar detta inte ske i något land. Jag kan för mitt liv inte fatta varför.)

Men hur mycket företagsamhet som än må idagaläggas så tar krislösningen tid. Det tar åratal innan ekonomierna är tillbaka på banan. Under tiden är många människor besvikna och arga.

Särskilt demokratier är sårbara för besvikna och arga människor. Eftersom den moderna demokratin håller sig med föreställningen att politiker har verktyg att lösa alla problem vänder de arga människorna sin ilska mot politikerna, som synbarligen vägrar att utnyttja sin överlägsna makt för att snabbt eliminera kriser. Och politikerna känner pressen: ”Vi vet vad som behöver göras, men vi vet inte hur vi ska bli återvalda när vi gjort det”, sa EU-politikern Jean Claude Joncker redan för några år sedan.

Det är i det perspektivet man bör förstå föreställningen och förhoppningen att staten ska kunna lösa ekonomiska kriser genom att trycka pengar och spendera. Varje tid har sina magiska föreställningar om hur överheten ska lösa folkets problem. Tidigare försökte man mobilisera Gud till sin hjälp genom förböner i kyrkorna. I dag åkallar man Lord Keynes.

Tanken är att staten köpa saker och på så sätt få fart på ekonomins hjul. Men problemet är att staten inte har någon aning om vilka tjänster, branscher, industrier och prylar som kommer att skapa tillväxt och rädda oss undan krisen. Det vet ingen på förhand, det är något som utvecklas i den företagarledda naturliga utvecklingsprocess som är marknadsekonomins framgångsformel. Om statsmakterna försökt köpa oss ur trettiotalskrisen hade det naturligtvis varit synnerligen osannolikt att de prickat in de nyttigheter som utgjorde grunden för efterkrigstidens rekordår.

Då säger troende ekonomer att det inte spelar så stor roll hur staten spenderar, huvudsaken är att den spenderar så att det kommer ut köpkraft. Det talas för Sveriges del om investeringar i olika slags infrastruktur, till exempel järnvägar. Men det betyder ju bara att staten bygger upp en bransch för infrastruktur, som kanske inte behövs när ekonomin så småningom tar fart (av andra skäl). Det är inget fel på infrastruktur som behövs, men här handlar det att göra saker som inte ansetts behövas om det inte varit för arbetslösheten. När högkonjunkturen kommer står staten med en hemavlad gökunge som säkert inte går med på att avvecklas hur som helst. (Tänk Jas Gripen.) Vad är det för jätteskillnad mellan en överdimensionerad spansk byggsektor som skapats av kapitalistisk dårskap och en överdimensionerad svensk infrastruktursektor som skapats av svensk keynesianism?

I själva verket är det mest sannolika att statlig spendersamhet försenar krislösningen. Den omställning som behövs drabbar många hårt. Om folk blir arga är det mest naturliga för staten att lindra plågorna genom att låta folk slippa dem. Om den grekiska staten får nya lån är det mer sannolikt att den låter bli att sparka den onödige byråchefen än att den sparkar honom och utsätter sig för hans vrede. Statens natur är att värna om det bestående av det enkla skälet, som Machiavelli påpekade, att de existerande intressena har mycket starkare röster och inflytande än framtidens dominerande intressen som i varje ögonblick bara befinner sig i sin linda. Därför förkunnas keynesianismen mer kraftfullt av stora, etablerade intresseorganisationer än av framtidens rallare, företagarna.

Karl Marx kallade religionen för ett opium för folket. Det ligger en del i det, för i den mån religionen, eller framför allt prästerna, uppmuntrade folk att be böner och uppmana Gud att lösa deras problem i stället för att göra det själva så är det klart att den knappast var gynnsam för mänskligheten på lång sikt. Det är nog på samma sätt med keynesianismen, ett fåfängt löfte om en snabbare, enklare lösning, en ”quick fix”.

Religionen har den speciella egenskapen att dess trovärdighet inte sätts ur spel bara för att den eventuellt inte levererar. Att bönerna kanske inte ger resultat uppfattas inte som ett tecken på att metoden skulle vara felaktig utan snarare på att bönen inte varit tillräckligt innerlig och ihärdig. Även keynesianismen har den egenskapen. I åratal har regeringar försökt lösa sina kriser genom ökade utgifter, men kriserna blir bara värre. Då anses det att ytterligare statsutgifter måste tillgripas, och funkar inte det krävs ännu större doser av samma medicin. Om Bryssel inte kan lösa krisen uppfattas det inte som ett tecken på att Bryssel faktiskt inte kan lösa krisen, utan som ett bevis för att Bryssel måste ha mer makt. Keynesianismen är en trossats som med förment vetenskaplighet hävdar att politiker har effektiva metoder att beveka ödet så att människorna slipper ta de svåra konsekvenserna av dåraktighet och girighet som gått över styr.

Kanske är det omöjligt att vinna val på budskapet att det inte finns några ”quick fixes”. Det är tänkbart att folk inte skulle rösta på politiker som erkände politikens begränsade förmåga. Människor som inte längre tror på Gud behöver kanske i stället en stat med övernaturliga krafter att tro på.

Men jag har svårt att föreställa mig något sådant. Jag tror att folk fattar. Engelsmännen bet ihop när Churchill bara hade ”blod, svett och tårar” att erbjuda och England upplevde sin kanske stoltaste tid. Demokratin blir bättre om politikerna talar klarspråk.